Årets revy, den artonde i ordningen att dra fullt hus under premiären i torsdags kväll med det något underfundiga namnet ”Kärrlek och kirimoja”, är en traditionell nummerrevy där dans- och framför allt musiknumren river ned de största applåderna. En helgjuten musikalisk insats av en ensemble och orkester som blivit allt mer samspelt.
Fullt drag och professionell insats präglar ett potpurri som slutar i härlig rock´n´roll och som även skapar inledningen till årets revytitel – ”Kärrlek”. Här finns också den eftertänksamma ”Reflektioner”, med utgångspunkt från Olle Ljungströms ”Min far och jag” med ny text av Roland Olsson och Pilla Olin och det är den sistnämnda som står för den fina sånginsatsen.
Även en ny variant av Skånska Lasses ”Motorcykelvisa”, här omdöpt till ”Elcykeln”, gav prov på Bengt-Åke Rundqvists komiska talanger när han försökte skapa samhörighet med publiken, ragga nytt blod till revyn och utnämna revyförfattare Olsson som kandidat till nästa nobelpris i litteratur.
Anmärkningsvärt fina sånginsatser av hela ensemblen som återfått de tonsäkra dansarna Malin Östre och Teresia Björkqvist. En klar förstärkning har här räknats in.
Som vanligt är det Roland Olsson står för det mesta av skrivandet och det är en salig blandning som läggs upp på bordet till beskådande. Några gånger blir det lite tillrättalagt och vagt i konturerna innan slutpoängen ska levereras, men det är ju numera scenvana revyrävar vi får roas av.
Det handlar om Crimetime Gotland och brott i flera gestaltningar, kompostering och ramslök, facebook och mjölkproduktion, om militärens återkomst till Tofta skjutfält men framför allt om skötseln av den regionala ekonomin.
I sin egen monolog, där Roland tar hjälp av Hans Roslings pedagogik och ett antal toarullar, radas nollorna (läs: de som styr regionens ekonomi) upp och Gotlandsrevyn gör sig inte till någon förespråkare av vare sig arenahall eller kryssningskaj för 250 miljoner kronor.
Mycket kraft har också lagts på hemtjänstens nya sätt att spara in på personal och den digitaliserade övervakningen av de som mest behöver regionens omsorg. Här har också revyn delvis gått över till digitaliserad form, vilket kanske inte alltid är det säkraste sättet.
Och trots tappra försök att hitta på en ny ”vecka” blir det mesta som vanligt.
För de som gillar den mera brutala humorn finns en del att suga i sig, bland annat i Monica Järlsäters och Janne Henrikssons lektion om samlevnad och nya produkter i de välsorterade livsmedelsbutikernas fruktdiskar. Det handlar naturligtvis om andra delen av årets revytitel, ”Kirimoja” och inte ”kussimurra” om nu någon trodde detta. Hur man handskas med den ädla produkten kirimoja förevisas på ett oefterhärmligt sätt av Evert Jansson.
Som vanligt, jo det är faktiskt ett relevant ord när man skriver om Gotlandsrevyns artonde upplaga, har Palten Jonsson tagit sig an rollen som Brasse med sin latjolajbanslåda. Dessutom har han själv skrivit den monolog som brukar infinna sig mot slutet av andra akten och som brukligt kan den upplevas som något för lång under de första föreställningarna innan han känt av pulsen och lyssnat in reaktionerna från publiken.
Han får god stöttning av revyns mycket eminenta orkester, hur skulle revyn klara sig utan denna.
Årets scenografi är effektivt sparsmakad och sköts till stor del från ljusbord och datorer laddade med både rörlig och stillasittande bild.
Regin har i år tagits över av Alexander Moberg och troligen är det hans förtjänst att revyn känns väldigt samspelt och musikaliskt färdig. Sammantaget har han skapat en helt könsneutral revy att rekommendera gotlänningarna.