Att ett barn skulle födas i en seniorlägenhet – vore det lika mirakulöst som att 70-årige Roland Olsson skulle mäkta med ytterligare en revy (den 19:e i ordningen)?
Så kan man tolka öppningscenen i årets upplaga av nyårsrevyn i Klintehamn, där vattnet mycket riktigt går hos gammalt folk.
Föreställningen lär vara den sista som den rutinerade revymakaren skriver och medverkar i. Det rör sig således om ett slags avsked.
Man inbillar sig att det har satt sina spår i slutresultatet. Inte för att ”Vattnet har gått” skulle vara särskilt vemodig eller nostalgisk – snarare motsatsen.
Gotlandsrevyn kritiseras med jämna mellanrum för att vara för snäll och för att inte våga ta i – trots att det är vad revypubliken förväntar sig och önskar.
Men den här gången verkar det som att Roland Olsson ger f-n i om han trampar på ömma tår. Han har ju trots allt sitt på det torra nu; har till och med belönats regionens kulturpris.
Temat i år är vatten, och den brist därav som ledde till ett rekordtidigt bevattningsförbud före sommaren. Det är ett tacksamt ämne eftersom det så lätt kan ledas in på andra områden: Barnafödande, Nord Stream och ryska rör, turism, besparingar, offentliga toaletter och mycket annat av det som skapade debatt på ön under året.
Givetvis finns också färjetrafiken med på ett hörn. Det är en måltavla som må återkomma med tröttsam regelbundenhet, men de sista turerna kring Gotlandsbåten (”Kalkyl? Näe, men vi hade roligt”) gör att numret får mer sting än vad vi är vana vid.
Via vattnet kommer revyn också oundvikligen in på den massflykt som sker över Medelhavet, ibland med Gotland som slutdestination. Ensemblen sjunger om ett verk, som namnet till trots, tycks vara emot migration, samt om hur ett kryss i fel ruta kan leda till att en väska måste packas i hast. Det är här föreställningens gnista och patos märks allra mest.
Jag uppskattar att man vågar vara uppriktig på det här sättet. Jag uppskattar även tempot i årets revy, som rör sig flinkt och flödande mellan nummer och känslolägen utan någon dötid däremellan.
Det är såklart inte enbart Roland Olssons förtjänst; Pilla Olin, Gusti Larsson – även de är med för sista gången – går i mål med flaggan i topp, Anna Jankert briljerar med underbar falsksång och Palten – ja, han är Palten.
All heder ändå åt Roland Olsson, som trots rutinerad ålder gett liv åt ett välmående revyknyte med alla kroppsdelar i behåll.
Kanske inte ett mirakel, men bra jobbat hur som helst.