Den som syns på en stor konsert med en kamera och ett anteckningsblock i handen får räkna med att någon gång under kvällen känna en knackning på axeln: Du jobbar på tidningen. Jag heter x och har rest ända från y. Det här är den bästa dagen i mitt liv. Skriv det!
Orden brukar komma runt småtimmarna och i regel sluddras de fram med mycket möda. När Plura gjorde sin första spelning på Warfsholm (eller ”Varvsholmen”, som mannen själv envisas med att säga) på drygt tio år utspelas den typiska scenen redan innan konserten hunnit börja – och helt utan förnimbara spritångor i luften.
Du ska skriva hur bra det här är. Plura på Warfsholm, det är som förr i tiden!
Det säger något om förväntningarna. Eldkvarn och Plura på Varvet var under många år en stående sommartradition. 2010 bytte det anrika pensionatet i Klintehamn ägare, och därmed tycktes festligheterna vara över för gott.
Till traditionen hörde också det så kallade ”Eldkvarn-vädret” – ett annat ord för skräpväder. I torsdags uteblev för ovanlighetens skull regnet och blåsten i Klintehamn; annars var det mesta sig likt under Pluras efterlängtade återkomst.
Visst, ingen slinker ur tidens järngrepp – i synnerhet inte Plura. Gubben med målflaggan är numera inom synhåll, säger han i ett av åtskilliga mellansnack som kretsar just kring döden.
Efter flera av låtarna sjunker han ned i en stol på scenen, som efter en hård dag på jobbet och alldeles för många år av to old for this shit.
Men det lite väderbitna i Pluras uppenbarelse är inte till hans nackdel; snarare ger det karaktär åt upplevelsen. Genomsnittsåldern i det band han nu frontar – den här gången spelade han alltså inte med Eldkvarn – kan däremot inte vara särskilt hög. Det rör sig hur som helst om en snuskigt samspelt musikerkvintett, med Pluras son Axel Jonsson på gitarr, som pumpar in rikliga mängder friskt blod i tillställningen. Inte så att de tvingas bära en dalande stjärna; jag skulle istället säga att vi här får det bästa av två världar: Livserfarenhet och ungdomlig entusiasm.
Kvällens låturval bjöd kanske inte på några större överraskningar. Så klart hördes nya och gamla klassiker som ”Alice”, ”Fulla för kärlekens skull”, ”Vad gjorde jag?” och Vreeswijk-tolkningen ”Somliga går med trasiga skor”. Artister som bara spelar vad publiken vill höra brukar bli tröttsamma i längden.
Men om det ändå gått mer än ett decennium sedan sist kan man väl, med ålderns rätt, unna sig hitsen?
Plura på Warfsholm, det är som förr i tiden!