Hype är ett annat ord för höga förväntningar. Det används ibland i nöjesbevakningen, men inte så ofta på kultursidorna.
Jag är villig att göra ett undantag för länsteaterns dramatisering av Jonas Jonassons roman med samma namn: ”Mördar-Anders och hans vänner” är hypad.
För vilket ord beskriver annars bättre denna ”blockbuster” i teatertappning?
När Jonassons genombrottsbok ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret” filmatiserades blev resultatet en av vårt lands mest påkostade, och mest sedda, filmer genom tiderna. ”Mördar-Anders och hans vänner” spelas på en scen, men Robert Gustafssons hundraåring gömmer sig hela tiden bakom kulisserna.
Länsteaterns senaste är lika filmisk som den är teatral. Det märks redan i anslaget, då föreställningens titel projiceras på ridån – precis som i en film.
Greppet är kanske inte så oväntat med tanke på boken som ligger till grund för det hela. ”Mördar-Anders och hans vänner” är en skälmaktig berättelse om hur tre individer på dekis – en präst, en lågavlönad receptionist och en torped – möts och bildar en otippad trio.
En präst, en lågavlönad receptionist och en torped – det låter som upptakten till en punch line, och det är nog så föreställningen summeras bäst: som ett skämt.
När man ska dra en rolig historia hänger allt på timing och tempo. Följaktligen är det full fart framåt i ”Mördar-Anders”. Scenerna är korta och avlöser varandra snabbt på ett sätt som påminner mer om en filmredigerares klipp än om traditionella scenväxlingar.
Scenbilden, som är konstruerad i flera plan, tillåter denna typ av tvära kast, liksom tillbakablickar och parallella händelseförlopp. Den fyller därmed sin funktion, men med blockbusterns mått är det visuella nog väl torftigt.
Vid några tillfällen hissar man ned löpsedlar som parodierar kvällspressen. Den sortens galna scenlösningar hade jag gärna sett mer av i ”Mördar-Anders”.
Det hade kanske inte varit en invändning om det inte vore för att den avskalade scenbilden står i så uppenbar kontrast till skådespelarna. Deras vidlyftiga spelstil gör att länsteatern kan kännas liten och trång emellanåt.
Samtidigt är skådespelarna föreställningens största tillgång, särskilt Janne Åström (Mördar-Anders), som har fint gehör för det bullrigt komiska.
Ett bra manus och schyssta skådisar är inte självklara i en blockbuster. ”Mördar-Anders och hans vänner” har bådadera, men jag saknar de påkostade effekterna.