Bilder från förr – variationer av den vinjetten finns numera överallt, både i lokaltidningar och i Facebook-grupper på nätet. Märkligt, kan man tycka.
Det traditionella fotoalbumet existerar knappt längre, ändå verkar vi inte kunna få nog av svartvita och gryniga foton föreställande gamla hus och gamla människor.
Kanske just därför, förresten. Vi lever i en tid med oändliga möjligheter att dokumentera vardagen. Och det är ju trevligt, om det inte vore för att det mesta försvinner i den digitala massan och glöms bort mer eller mindre omgående.
Fotoalbumsfetischen kan helt enkelt vara uttryck för en längtan efter något beständigt och handfast när allting förefaller flyktigt, efemärt.
”Ö-minnen”, länsteaterns första pjäs i höstprogrammet, inleds med en serie sådana svartvita, gryniga fotografier.
De visas på två storbildsskärmar på scenen, en för varje huvudperson: Vilhelm (Lennart Bäck) och Elina (Anna Jankert) – fler roller finns faktiskt inte uppsättningen. De möts första gången 1956 och blir blixtförälskade.
”Ö-minnen” utgörs av en radda ögonblicksbilder ur det efterföljande äktenskapet, en kärlekssaga som sträcker sig över 50 år. Liksom de flesta relationer präglas denna av ljuspunkter och smärtpunkter om vartannat.
Hur långt makarna än glider isär, så finns alltid de gemensamma minnena där som sammanfogande kitt. Det är genom minnena vi vet att vi har en framtid, säger Lennart Bäcks Vilhelm och sammanfattar då förställningens tematiska poäng.
”Ö-minnen” är en motsägelsefull historia på flera sätt. Å ena sidan återblickande och lätt nostalgisk, å andra sidan lekfullt framåtsyftande i sitt formspråk. Länsteatern tycks ha tagit intryck av filmen och dess berättarteknik med plötsliga scenväxlingar och ständiga brott mot tidens, rummets och handlingens enhet – det klassiska dramats signum.
Det ska också tilläggas att det rör sig om ovanligt kompakt föreställning; på mindre än en timme har man rusat igenom Vilhelms och Elinas liv.
Man måste respektera det vågade i greppet, men jag undrar om resultatet blev så lyckat. Anna Jankert och Lennart Bäck spelar med inlevelse – det är uppfriskande att se den sistnämnde i en mer lågmäld roll – och den enkla scenlösningen med storbildsskärmarna är snyggt och finurligt genomförd.
Någonstans brister man ändå i gestaltningen, tycker jag. ”Ö-minnen” förmår bara under korta stunder förkroppsliga föreställningens idéer om minnets välsignelse och förbannelse. Så som Vilhelm och Elina skildras här framstår de inte som fullblodsmänniskor utan som språkrör för idéerna i sig.
Budskapet är visserligen sympatiskt och inte utan djup. Om det återspeglades tydligare i en upplevd verklighet hade ”Ö-minnen” varit en drabbande upplevelse. Nu fladdrar den förbi som ett hugskott i höstrepertoaren, eller som ett insiktsfullt men flyktigt intryck på Facebook.
Läsaren får ursäkta den dåliga ordvitsen: ”Ö-minnen” lär inte bli ihågkommen särskilt länge – trots bilderna från förr.