Kvällsluften var varm och len och himlen pärlemovit när S:t Nicolai fylldes till sista plats av förväntansfulla musikälskare vid kammarmusikfestivalens invigningskonsert. Det blev de många debuternas kväll, för Staffan Scheja kunde presentera en skara urbegåvade och framgångsrika unga musiker som står på randen till en internationell karriär – och en sopranstjärna som redan har lagt världen för sina fötter.
Violinisten Yamen Saadi inledde med en känslig tolkning av Bachs Chaconne ur Partita i d-moll. Sedan svepte pianisten Melissa Jacobson-Velandia in på scenen och det blev fyr och flamma när hon framförde Ginasteras argentinska danser. Så ändrades stämningen totalt när hon och cellisten Amalie Stalheim skapade en vattenblänkande, solflimrande akvarell med sin version av Claude Debussys sonat för cello och piano.
En som förstår hur viktigt det är att föra en dialog med publiken är violinisten Victoria Stjerna, som charmigt och avspänt berättade om Pablo Sarasates Zigeunerweisen: Stycket börjar med skiftande stämningslägen, i mitten kommer en vemodig visa som hon själv sjöng som barn och i slutet krävs det rena Lisztekvilibristen. Victoria Stjerna har en underbart varm, klar och vacker ton – vilken violinist!
Cellisten Fred Lindberg spelade Ligetis cellosonat och då stillnade allt och det enda som hördes förutom cellon var svalornas ljusa skrin utanför de höga fönstren i ruinen. Sedan dansade klarinettisten Magnus Holmander in på scenen och nu växlade stämningen igen. Vi fick höra honom i Brahms känslosvallande f-mollsonat i ett lysande samspel med suveräne Staffan Scheja.
Det hade blivit sammetsblå skymning när världssopranen Agneta Eichenholz gjorde entré med en hel musikalisk rosenbukett. Vi fick njuta av Stenhammars ”Till en ros”, Griegs ”I rosentiden” och Sibelius ”Svarta rosor”. Så slutade premiärkvällen i både passion och svalkande vemod.