En ny bok
Anna Ardin
I skuggan av Assange - mitt vittnesmål
Förlag: Bazar
2010 var året då SD röstades in i riksdagen och Anna Ardin - som en av (minst) två kvinnor - utsattes för sexuella övergrepp och dömdes i en världsomfattande folktribunal. Den misstänkte gärningsmannen var nämligen den ikoniserade wikileaksgrundaren Julian Assange.
Anna Ardin skulle kunna parafrasera mästerverket "Män kan inte våldtas" med sin angelägna berättelse under den satiriska titeln Män kan inte våldta. Men boken heter "I skuggan av Assange, mitt vittnesmål".
Här berättar Ardin i dagboksform om hur övergreppen gick till, om anmälan och det efterkommande drevet med hat, hot och lögner. Hon delar också med sig av sitt privata liv som inte är kopplat till händelsen. Kärleken till ett ex, misslyckade dejter, att det gav henne status att låta Assange bo i hennes lägenhet, att hon har upplevt stunder där behovet av uppmärksamhet är digert. Utan att ha gått i Ardins skor förstår jag att det kräver ett enormt mod att våga dela med sig av sina mindre önskvärda, men ack så mänskliga sidor, med tanke på hur det kommer att vändas emot henne.
Anna Ardin ville främst få prövat huruvida tvångsinseminering och att medvetet ta sönder en kondom är brottsligt. Försåvitt samtycke rådde mellan parterna får vi aldrig veta, eftersom rättegång aldrig blev av. Men om gråzonerna har Ardins berättelse mycket att tillägga. Hon vet initialt inte själv om hon kan beteckna händelsen som övergrepp trots att han var hårdhänt, icke lyhörd och tog sönder kondomen. Hon initierade att ligga sked med Assange kvällen efter det inträffade vilket ju verkligen är ett budskap om att hon var ok med honom.
Problemet med samtycke är alltså inte att signaler som sänds ut är opålitliga. Signalerna är vad de är. Problemet är att patriarkala strukturer indoktrinerar kvinnor att ifrågasätta sina egna upplevelser och känslor till förmån för mäns attityder och beteenden. Om ett offer intalar sig att det som hände var ok, blir signalerna därefter. Vi lever dessutom i ett samhälle hårt präglat av normen om att kämpa på när det tar emot, ju mer du kämpar ju duktigare är du. Alltså. Ardin anade att hon utsatts för ett övergrepp men den vetskapen tryckte hon undan och kämpade emot för att inte verka hysterisk eller besvärlig. När Ardin får veta att ytterligare en tjej drabbats på liknande sätt, går hon till polisen med syfte att vittna vilket på grund av allmänt åtal mynnar ut i en polisanmälan som inom kort blir offentlig. För Ardin är det som att kastas ner i Dantes helvetestratt.
Ardin lyckas med imponerande rationalitet att sätta ord på svårigheterna med sexuella övergrepp. Hon förkunnar att hennes berättelse varken innehåller änglar eller monster, och sen lever texten verkligen upp till det. Händelsen skedde i samtyckesparadigmets begynnelse, när rättsreglerna innebar att har man tackat ja till en kopp te måste man också dricka upp den heta drycken. Den nödvändiga samtyckeslagen som antogs 2018 gör att en gärningsman nu kan dömas för våldtäkt även i de fall hot eller våld ej föreligger.
Den här boken är ett tungt vägande samhällspolitiskt dokument. Anna Ardin i all ära, men det är de allmängiltiga principerna och sexualpolitiken som är det riktigt intressanta. Diskussionen om patriarkala normer och våldtäktskultur. Dikotomin mellan onda och goda människor, person och handling. Om att ta ned hjältarna från piedestalerna, och behandla dem som människor med brister och fel. Om det nödvändiga att frångå synen på våldtäkt, som det värsta brottet som för evigt traumatiserar offret, och på våldtäktsmän. De är sällan monster utan vanliga män som har begått brott vilka de givetvis borde straffas för.
Den känslostyrda nätarmén som trots att de saknar tillgång till hela bilden häver ur sig tvärsäkra argument och affektioner i skydd av anonymitet eller avståndet som sociala medier implicerar, måste motas, inte i grind för den har redan vida passerats. Etablerade medier måste trots att deras bransch är i kris våga gå emot opinionen och respektera pressetiken. Drev skadar rättssystemet och med det folket. Vi ska inte ha någon folkdomstol där tillfälliga opinioner styr. Sverige är en rättsstat med opartiska domstolar som behandlar enskilda lika inför lagen.
Ett inledande citat proklamerar att en vis kvinna vill inte ha fiender och vägrar vara någons offer.
Det är en fenomenal prolog på det vittnesmål Ardin aldrig fick dela med sig av i någon rättegång, men som hon nu fått berätta till punkt. Eftersom det är offentligheten som dömt henne är denna rapport - inte en spark varken uppåt eller nedåt - utan en bredsida med vilken hon passar tillbaka bollen. Stadigt kvar står, en kvinna som inte fått, utan skapat sig upprättelse. Inte bara hennes utan många kvinnors, vars fall blivit nedlagda.