Lars Gunnar Norén
Det bleka guldet
Karthaken förlag
Kalkugnar är spännande miljöer och den historiska epok som Lars Gunnar Norén berättar om, 1600-talet, är inte mindre intressant, allra helst ur gotländska ögon. Ön blev en del av Sverige 1645 som en del i fredsuppgörelsen i Brömsebro, efter att under lång tid varit en del av det danska riket. Den första svenska perioden blev kortvarig, bara 21 år, men den efterkommande danska än mer så, den varade bara mellan 1676 och 1679.
En del av den här turbulensen skymtar, som historisk bakgrund och genom ett antal högreståndspersoners göranden och låtanden, i släktkrönikan "Det bleka guldet" som är lantmätaren Lars Gunnar Noréns romandebut. Den är utgiven på egna förlaget Karthaken – tillkommet för ljust den här bokens skull. Men författarens intresse och berättelsens tyngdpunkt handlar om en bondesläkt från Hellvi socken, närmare bestämt från gården Länger.
Skildringen av släktens öden tar sin början 1599 och sträcker sig sedan över större delen av det kommande seklet. Författaren berättar att hans intresse för den äldre historien kring kalkindustrin i den här änden av Gotland väcktes av hans mammas släktforskning. Den knöt samman en av hans favoritplatser, Lörje (eller Lörge, stavningsformen varierar), med hennes anfäder på gården Länger. Han läste på i Anders R Johanssons "Hellvitrakten" och sen började han själv gräva i arkiven, hjälpt av erfarenheter från den egna professionen på Lantmäteriet, kurser i skrivande, paleografi (tolkning av gamla handskrifter) och en tids tjänstledighet.
Hans ansträngningar resulterade i en väl dokumenterad historisk roman, därtill välskriven. Romanens problem ligger bland annat i personteckningen. Det kan vara svårare att blåsa liv i en romanfigur än i en kalkugn och jag får inte fram någon riktigt levande bild av bokens huvudperson, Jacob Thomasson Länger, även om han inte beskrivs som okomplicerad. Bitvis är romanen berättad i jagform, men poängen med växlandet mellan det perspektivet och utifrån-perspektivet är för mig inte klar. Lite synd är det också att det dröjer så långt in i bokens dryga 330 sidor innan författaren kommer fram till kalkugnarna, för det är här som historien skjuter fart. Skildringen av en kalkbränning med olycklig utgång och berättelsen om en förlisning är enligt min åsikt romanens klart starkaste partier.