När Jean-Luc Godard långfilmsdebuterade med ”Till sista andetaget” 1960 var målsättningen att krossa den klassiska filmens formspråk och ersätta det med ett nytt.
Men den som vill ta klivet in i framtiden bör göra det baklänges, insåg regissören.
Godards radikala formexperiment lånade därför friskt från den tradition han gjorde uppror mot – särskilt 40- och 50-talets amerikanska b-filmer.
Den gotländske konstnären C. Anders Wallén, hemmahörande i Lärbro, gör ingen hemlighet av att hans nya utställning ”Målningar och undertext” är starkt inspirerad av Godard, och då i synnerhet av dennes ”Två eller tre saker jag vet om henne” (1967). Inte heller Wallén kastar det förflutna helt och hållet överbord.
Vid första påsyn påminner hans figurativa måleri faktiskt ganska mycket om 1800- och 1900-talets postimpressionister och expressionister.
Den mjuka färgskalan, som domineras av gult och blått, tycker man sig känna igen från Henri de Toulouse-Lautrec och Van Gogh.
Och även motiven andas upphottad konsthistoria. Wallén dras till miljöerna som blivit symboler för det moderna samhällsbygget: Tågstationer, motorvägar och rulltrappor, massor av rulltrappor. Platserna som avbildas sjuder av mänsklig aktivitet; ändå är Walléns folkmassor egendomligt ansiktslösa och passiva – nästan som om livsnerven domnat bort i stadens spöklika kulisstillvaro.
Godard-inspirationen märks allra mest i de filosofiska textbudskap som infogats i motiven. Ja, det går inte att missa dem, dessa grälla vattenstämplar som för tankarna till reklamtryck. Förenklat handlar det om variationer av samma postmoderna tankefigur: ”Språket använder oss för att formulera sig”.
Alltså: Vi kanske tror att vi äger förmågan att fatta egna beslut och staka ut vår väg – men egentligen har vi bara att förhålla oss till den bild av verkligheten som orden och grammatiken föreskriver oss. Under Godards 60-tal var detta en revolutionär tanke; i dag är det en standardfras som man drar till med på universitetens grundkurser.
Inledningsvis stör mig bristen på originalitet. Sedan inser jag att Wallén egentligen bara drar den logiska slutsatsen av sitt credo: Om språket är ett slutet system, så måste varje konstnärligt formuleringsförsök försvinna in i konsthistoriens ekokammare.
Godard-lärjungen från Lärbro uppfinner alltså inget nytt språk med denna utställning, men han talar det gamla med klanderfritt uttal.