En ny bok
Jonas Jonson
Missionärerna - en biografisk berättelse om Svenska Kyrkans Mission 1874-1974
Förlag: Verbums
Vad betyder ordet Mission för vår tids människor? Det hör till det förgångna och många associerar till kolonialism och nedlåtande inställning till icke-européer, kanske till insamlingsbössor med Svarta Sara?
Mer finns att säga. I det svenska samhället i början av 1900-talet var det missionärer som tillsammans med forskare och upptäcktsresanden förmedlade bilden av människor och livet utanför Europa. De bidrog till folkbildningen och ett internationellt engagemang. Missionsrörelsen var en del av svenska kyrkan, missionärer åkte på föreläsningsturnéer i hela landet och syföreningarna ordnade insamlingar. Kyrkoledare som Nathan Söderblom var drivande. I fält var det ofta missionärer som först kom med undervisning och sjukvård.
Biskop emeritus Jonas Jonson har nu skrivit en lärd bok om de mer än 800 missionärer som sändes ut från Svenska kyrkan till Afrika och Asien. Det hade varit intressant med en jämförelse med andra utsända från Pingstmissionen och de samfund som nu heter Equmeniakyrkan. Biskopen är väl meriterad i ämnet, som docent i missionsvetenskap. Boken är omfattande, en kortare version skulle vara välkommen.
En majoritet av de som åkte ut var kvinnor, oftast under männens ledning. De var uppfyllda av sitt kall och beredda att offra sina liv, vilket inträffade ofta innan penicillin var upptäckt. I en annan skrift berättas om Anna 24 år, Elisabet 26 år och Minna 27 år i Kongo som dukade under inom ett år av sjukdomar. (Gösta Stenström Vi möts vid Mukimbungu)
För mej kom missionen nära genom kontakten med Ingegerd, som på 50-talet reste till Kongo som sjuksköterska för Pingströrelsen. Hon besökte vår familj ofta, satte min fantasi i rörelse och imponerade. Hon läste in läkarexamen, doktorerade på malaria och återvände 1966, då till Tanzania där hon var verksam i över 20 år.
Läraren Barbro Johansson kom 1946 till Tanganyika, senare Tanzania, och blev landets första utländska parlamentsledamot. Hon bidrog till att biståndsmyndigheten Sida bildades och det statliga biståndet startades.
Kyrkorna i Afrika och Asien blev självständiga och valde egna präster och biskopar. Till Kyrkornas Världsråds möte 1968 i Uppsala dominerade ledare från de unga kyrkorna och man tog starkt avstånd från rasism och kolonialism.
Boken skyggar inte för att visa på vissa missionärers nedvärdering av andra kulturer och religioner. Otaliga stridigheter mellan olika kyrkor beskrivs dessutom. Men den tar också upp betydelsen av den värdegrund som fanns: respekt för alla människors lika värde. I Indien gavs de oberörbara och kastlösa en plats i kyrkan och i Sydafrika visade många präster i handling sitt avståndstagande till apartheid. Många missionärer lärde sig lokala språk i sina verksamhetsländer och bidrog starkt till forskning och ovärderlig dokumentation. När Kyrkornas Världsråd 1998 firade 50-årsjubileum hyllade Nelson Mandela missionen. ”När jag säger att vi är resultatet av missionens undervisning, så inser jag att jag aldrig kommer att ha ord nog att tacka missionärerna för vad de gjorde för oss.”
Missionärerna är viktig i den svenska kyrkans historia men också i Sveriges historia. Det engagemang som drev missionärer i mer än hundra år finns idag hos många, de som idag verkar för global rättvisa och radikal miljöomställning.