Konsert
De lyttas kapell & Susanne Alfvengren, S:t Nicolai ruin 4/8
Trots sitt pigga yttre försäkrade bandmedlemmarna ivrigt att de lever upp till namnet: sångaren och gitarristen Johan Seige är blind sedan tjugoårsåldern, trummisen Göran Westerlind är hjärtopererad och har en defibrillator i kroppen, basisten Hasse Tholin har ont i knäna och hörapparat i bägge öronen och ende gotlänningen, gitarristen Pontus Nordborg, hör tydligen inte så bra han heller.
Bandmedlemmarna har under de senaste decennierna spelat i alla möjliga gotlandsband som Di sma och Bacchii bröder och även lirat med Pugh och någon av dem har till och med kompat Brita Borg. Men häromåret bildade killarna De lyttas kapell. De skriver egna låtar och sjunger endast på svenska. Målet är att blanda blues, pop och rock till en högst egen blandning.
Sju låtar bjöd bandet på, hälften bluesiga låtar om fängelsekunder som vill bli fria, om Valdemar Atterdag och om alla gotländska bönder som fick sätta livet till under striderna 1361. Resten var glada och sommarlyckliga låtar om kärlek, som i ”Rosalie” som handlar om att det doftar vin och sommarkväll, hon tar av sig sina skor och allt är bra. Eller ”Massor av sånt som” där Seige stolt sjöng om att alla slåss om hennes kärlek, men vinnaren det är jag. För att inte tala om mäktiga göra-slut-låten ”Bäst att du går” med doaflickor och allt.
Efter pausen klev Susanne Alfvengren upp på scenen och fick stormande välkomstapplåder. Ensam med sin gitarr stod hon där, klädd i rosa och vitt och såg ut som en fin malvablomma.
Och en blomsterfärd genom Vår Herres hage blev det, när Susanne i sitt intressanta mellanprat flätade in lite privatliv, som trädgårdsskötsel, med sådant som berör oss alla: livet, döden, ensamheten och längtan efter den stora kärleken.
Hon blandade gamla godingar som ”När vi rör varann” och Karin Boyes ”I rörelse” med nyskrivna ”Basilika”, ”Se havet” och underbara ”Ängar av guld” (Fields of Gold) som hon själv har översatt. Publiken lyssnade andlöst till hennes vackra, daggfriska stämma och när konserten sedan avslutades med kapellet i ”Kvällar som ljusnar” och ”Faller helt sanslöst” fick jag för mig att Alfvengren och de lytta skulle kunna slå sig ihop och skriva vackra, sorgsna countrylåtar och glada, somriga kärleksdängor och det skulle låta så självklart och alldeles, alldeles underbart när Susanne Alfvengren och Johan Seige sjunger duett.