Teatern ute i Kungsruinen är åter i full blom! Inte sedan ”Kung Lear” 2019 har man kunnat ta emot sin bortskämda publik på vanligt vis. I fjol spelades en mindre uppsättning av Shakespeares ”Stormen” för en liten och glest utplacerad skara. Året dessförinnan rådde tystnad från denna liksom så många andra kulturutövare. Pandemin förstås.
Men istället för en ny smakbit av William Shakespeare har man vågat sig på en komedi skriven av en italiensk dramatiker. Carlos Gondini. Verksam i Venedig och Paris under 1700-talet. Långt mindre namnkunnig hos oss än Shakespeare men välbekant i södra Europa. I första hand med just denna ”Två herrars tjänare” som betraktas som en av hans bästa. Och roligaste. Här möter vi figurer och karaktärer som sprungit ur commedia del´arte – där skådespelarna bar masker och där var och en under föreställningen hade till uppgift att improvisera inom ramen för just sin karaktärs domäner. Harlekin, Columbine, doktorn, betjänten med flera stereotyper. Desamma finns i ”Två herrars tjänare”. Men nu agerar de utifrån en skriftlig förlaga med dialoger och scener. Helt kort utgörs intrigen nu av att tjänaren Truffaldino, i ett övermodigt ögonblick, åtar sig att tjäna ytterligare en herre vid sidan av den han redan arbetar för. Med allt vad det kommer innebära av lögner och missförstånd. Så till den grad att flera av föreställningens aktörer försöker ta sina liv. Detta innan slutscenen utvecklas till att alla de trånande paren får varandra. Vilket kanske är en god beskrivning av en komedi. Minns Shakespeares tragedi ”Kung Lear” som teatern uppförde häromåret och där alla till sist dog! För egen eller någon annans hand.
Först som sist. Det vi ser i kväll är en gediget byggd, omsorgsfullt gestaltad och in i detaljerna välsvarvad föreställning. Nina Ponténs översättning till ett manuskript är troget den ursprungliga texten. Hon har tillåtit sig en och annan förändring som till exempel att Truffaldinos påhittade vän fått byta namn från Pasquale till Raviolo. Möjligen blir alltsammans då till ett slags spagettiwestern men det fungerar utmärkt i sammanhanget. Och det blir roligt! Ett och annat rent slapstick rakt in i nutiden fungerar också förvånansvärt bra. Och man utnyttjar följsamt skådespelarnas repliker direkt till publiken för att ledsaga oss vidare i intrigen.
Aktörernas insatser är genomgående mycket habila. Tydliga som de skall vara i denna typ av spel. Frigörande inom sina egna ramar. Som commedia del´arte då den är som bäst. Framför den övriga ensemblen träder Truffaldino själv. Huvudrollsinnehavaren. Tjänaren som försöker behaga två herrar. Den roll som axlas av Kim Sulocki. Med alla sina gester och ett härligt kroppsspråk. Visst. Det känns ibland som kanske alltför mycket av det goda. Han skulle kunna vara antydningarnas kung men denna typ av teater innebär stora gester. Här framträder han som en koreografisk och humoristisk mästare. Som fisken i vattnet. I gott sällskap med den andra skådespelaren jag också vill nämna separat. Alexander Ohakas. Ja. Vad har ni båda gjort i hela mitt liv? Så ringlar sig en av många tankar på vägen hem i mörkret. Det som nu blir längre och längre för varje natt. Med begynnande höst och skriande tornseglare. Skymningen som kryper över oss med sin svala reptilkropp. Då känner jag trollstaven från teaterns alla möjligheter och galenskaper som en mild smekning över ryggen. Välkomna åter Romateatern!