En ny bok
Johan Croneman:
Jag är olyckligt här
Mondial
Bitsk och tydlig är han, Johan Croneman, både i sina krönikor i Dagens Nyheter och i debutboken ”Jag är olyckligt här” där han berättar om spriten, fotbollen, spelmissbruket, en trasig aorta och om sina misslyckade kärlekshistorier.
Nära döden var han i Tyskland för tre år sedan. Croneman hade åkt på fotbollsresa till Tyskland med yngste sonen men ombord på planet fick han så ont i ryggen att det kändes som om någon slagit till honom med ett basebollträ. Han hamnade på intensiven. Aortaväggen hade lossnat och fladdrade som ett segel. Han var sextiofem år, skulle han få leva vidare eller skulle han dö? Utgången var oviss. Efter denna omskakande upplevelse beslöt han sig för att skriva sin självbiografi och försöka förklara varför livet blev så mörkt och svårt.
Frilansjournalisten Johan Croneman är känd för sin vassa och arroganta stil och sina spydiga formuleringar när han skriver om film, teveprogram och sport i DN. I sin självbiografi granskar han närsynt sina dåliga sidor och tonen är oförsonlig. Grundtonen är sorgsen och melankolisk men samtidigt lyser texten av ordglädje, självironi och svart humor.
”Jag är olyckligt här” är full av anekdoter från barndomen i radhuset i Norrköping med en lynnig och kylig far, följt av åren med sprit och dobbel – då kunde han satsa och förlora allt på ett bräde -- och sedan över till nutid och en nyktrare syn på tillvaron.
Kapitlen är korta, oftast bara någon sida och stämningen ibland raljant, även om det handlar om självförvållade kriser och katastrofer. Jobbet fungerade, men Croneman prioriterade spriten och spelandet före vännerna och familjen. Han skriver om hur han för fem år sedan hade det jättebra. Han hade familj, bodde bra, hade gott om pengar, levde nykter. Men så började han spela och dricka igen, fick en massa skulder och skilde sig. Nu lever han nykter för barnens skull. Oftast undviker han att skriva om sina närmaste i boken, men när han nämner sönerna lyser orden av faderskärlek.
”Jag är olyckligt här” är ett försök att förklara varför allt blev som det blev har Johan Croneman sagt i någon intervju och skriver aforistiskt ”Jag har alltid tyckt om att gå vilse men hur många omvägar behöver man?”.
I sin självbiografi -- som samtidigt är en krönikesamling -- berättar han sakligt, bittert, klarsynt men också rappt och roligt om livet och om hur man blir en riktigt olycklig människa.