Stockholmsroman i ett nostalgiskt dis

Johanna Hedman

Johanna Hedman

Foto: Elvira Glänte / Norstedts

Recension2021-08-24 17:12
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ny bok

Trion

Johanna Hedman

Norstedts förlag  

Johanna Hedmans debutroman ”Trion” har redan innan den kommit ut sålts till mängder av utländska förlag och förhandshajpen har varit stor. Berättelsen om ungdom, kärlek och svek i det nutida Stockholm har sina problem.

Ramberättelsen handlar om Frances som åker till New York 2040 för att besöka föräldrarnas ungdomsvän, litteraturprofessorn Hugo. Frances vill tala om sin mamma Thora men det vill inte han. Något har hänt, en konflikt, en brytning. Hugo försjunker i minnen från ungdomstiden när livet fick färg och form. Det gör vårt 2020-tal till ett disigt, nostalgiskt fjärran.

Boken handlar om tre studenter och deras relationsdrama i föreläsningssalar, på caféer och klubbar i Stockholm och på resor utomlands. Medelklasskillen Hugo flyttar till Stockholm för att plugga litteraturvetenskap och hyr ett rum hos förmögna familjen Stiller som har en pampig våning på Östermalm. 

Där träffar han stramt självsäkra dottern Thora som läser juridik och som har en på-och-av-relation med fattige konstnären August. De har känt varandra sedan barnsben. Nu kommer Hugo och stör deras invanda cirklar. Så småningom blir de tre vänner och sedan mer än så. Hugo blir kär i Thora och hon blir kär i honom, men de vill inte binda sig även om de behöver varandra. August är navet i trion men han är vagt undanglidande och behöver inte beskriva sig själv vilket Hugo och Thora växelvis gör i romanens mittparti. 

De är osäkra, självcentrerade och missförstår varandra mest hela tiden. De får tala i första person och därmed analysera sig själva och sina motiv med ganska platta och triviala formuleringar.

Romanen är ojämn. Den är bra berättar-och formmässigt, den dialogdrivna stilen är lyriskt realistisk men alldeles för utsirad. Skildringen av den ungdomliga trions löftesrika entusiasm som övergår i svek och sorg är klarsynt skildrad men har också en del problem. Personutvecklingen bockas av som i ett formulär, gestaltningen haltar och berättandet tyngs av överlitterära liknelser. 

Alla talar förbi varandra, missförstånden reds inte ut, de slutar i tystnad. Människorna når inte fram till varandra, de är ensamma också i vimlet. Men så, i romanens tredje del, byter författaren till tredje person och romanen glimmar till och vidgas till frågor om vad som är viktigt när vi ser tillbaka, vad och hur vi minns, varför vi blev som vi blev efter valen vi gjort. 

Livet går vidare och det är både en tröst och en sorg.