Huset Ushers förbannelse
Länsteatern
Regi: Thomas Sundström
Så ser jag nu Länsteaterns nya föreställning ”Huset Ushers förbannelse”. Då kajorna samlar ihop sina svarta siluetter inför natten. Hösten är fortfarande mild emot oss men i grund och botten är vi med full maskin på väg att förstöra underlaget för hela vår existens.
Utplåna den biologiska mångfalden. Bomba sönder våra grannfolk. Slå ut havens andning i allt snabbare takt. Av girighet och bristande solidaritet. Det är något av vad kvällens föreställning pekar på.
”Huset Ushers förbannelse” är en av de mest lästa och uppskattade av Edgar Allan Poes många noveller. En gotisk klassiker i det lilla formatet. Fylld av romantiska och ålderdomliga uttryck och stämningar. Dimma. Fukt.
Ett slottsliknande gammalt hus med mörka salar och jakttroféer på annars kala väggar. Med en fängelsehåla i källarvalven. Och väderleken har, liksom huset självt, ett eget och nyckfullt liv.
I originalet får berättaren ett brev från sin barndomskamrat Roderick Usher som ber om hjälp. Väl framme bjuds berättaren välkommen av en tjänare innan han möter husets herre. I andanom skymtar då en sjuk tvillingsyster till värden.
Och det visar sig att både Roderick och hans syster är sjuka. Riktigt illa däran. Nervösa. Apatiska. Stirriga och skräckslagna. Roderick själv är överkänslig för alla intryck – smak, ljud och ljus – och de lever båda isolerade i slottet sedan många år tillbaka.
Systern dör, blir begravd i en krypta men vaknar till liv. Med följden av ond bråd död och huset Ushers slutgiltiga fall. Stentornen rasar och alltsammans sjunker ned och försvinner. En helt igenom apokalyptisk slutvinjett för historien.
Det är en berättelse om fruktan. Om övernaturlighet och förtryckt sexualitet i tidens förtäckta anda. Som ett enda delirium av skräck behängd med alla upptänkliga symboler. I den meningen rena skattkammaren för en psykoanalytiker. Kanhända är det skälet till att Sundström lyft in en adept till Sigmund Freud som berättaren.
Freud var ju inte ens född då novellen skrevs 1839. Poes essä är förstås utgångspunkten för Thomas Sundströms fria tolkning. Ett modigt eller kanske rentav frimodigt tilltag där han infört Kung Salomos skatt som en avgörande schackpjäs. Och där berättaren, som sagt, blivit läkare i Sigmund Freuds och den nya vetenskapens anda.
I Länsteaterns tappning blir historien därmed annorlunda. Den med engelsk mångordighet långsamt uppbyggda scenen i Poes skräckhistoria där mystiken förblir oförklarad, där naturen har sin egen skrämmande dagordning tonar bort eller försvinner. Fram träder så mycket mer av en nutida konflikt mellan vetenskap och kvacksalveri, mellan naturens villkor och människans girighet in i döden.
Där en av teserna som gestaltas utgörs av den osäkerhet och stora respekt som vi ändå behöver inför framtiden och inför nyvunnen kunskap. Länsteatern har, med all sin erfarenhet och kunskap, flyhänta fingrar då det kommer till scenografi, ljus och ljud. I ”Huset Usher ” stoltserar man i dessa sammanhang. Och låter rökmaskinerna gå för fulla spjäll! Lite är det som att sitta på Tivolis spöktåg.
Man spelar också ”Huset Usher” för öns skolelever. Det tror jag är en god gärning. Oavsett om vi sitter i ett spöktåg eller ligger på en psykoanalytisk divan är det härligt med levande gestaltning.