Walter Kempowski
Allt förgäves
Övers. Rebecka Kärde
Albert Bonniers förlag
Samtidigt med det orättfärdiga kriget i Ukraina har jag suttit och läst Walter Kempowskis roman. Den intensiva nyhetsrapporteringen om dagens händelser har blivit till en märklig fond till läsningen av romanen. Den utspelar sig i Ostpreussen under de sista månaderna av det andra världskriget.
Det är en text som öppnar nästan outhärdliga bråddjup när man läser den. Som om händelserna där och då i början av 1945 fortsätter i det som händer i dag. Sådant man, naivt förstås, hade inbillat sig inte skulle kunna hända igen.
Walter Kempowski, som dog 2007, tillhör de viktigaste efterkrigsförfattarna i Tyskland, men har varit relativt okänd utanför hemlandet. Han har i sitt skrivande sysslat åtskilligt med den del av tysk historia som har med andra världskriget att göra.
Det här är hans sista roman. Den kom ut 2006 och med den intog han sin rättmätiga plats bland de främsta författarna i landet. Man kan se den som en lysande slutpunkt för en författargärning som handlar om att i litterär form bevara minnet av den tyska 1900-talshistorien.
Romanen utspelar sig alltså under krigets sista vinter, huvudsakligen på den gamla herrgården Georgenhof som ägs av familjen von Globig. Den ligger inte långt från det nuvarande Kaliningrad som då hette Königsberg och var den östligaste tyska storstaden.
Pappa Eberhard är ute i kriget i Italien, hemma finns mamma Katharina, världsfrånvänd och extremt opraktisk, och sonen, den tolvårige Peter. Den som styr och ställer är en äldre släkting kallad Tantchen. Där finns också polacken Waldemar och de två unga ukrainskorna Vera och Sonja.
Ukraina ja. Så här skriver Kempowski: ”Ukraina. Vitryssland. Där fanns allt möjligt att hämta. Vete, solrosolja och Gud vet vad mer. Fast nu låg där förstås bara rykande ruiner.”
Ukraina lockade Tyskland då och lockar Ryssland i dag.
Åtskilliga människor på flykt västerut passerar gården och stannar ett dygn eller två. Det är ett rikt galleri av personer och genom dem berättas också, om än i oklara ordalag, vad som händer utanför gården.
Fronten kommer allt närmare. Kanonmuller hörs ständigt men i det längsta försöker man att inte bry sig om det. Det går förstås inte. Pastorn i byn ber Katharina gömma en flykting som visar sig vara en jude och långsamt blir allt kaos. Flykt är till slut det enda alternativet.
Den stora osäkerheten om vad som händer markeras av Kempowski genom rikligt med frågetecken efter meningarna. Nästan varje påstående följs av ett sådant. Ett genialt sätt att ladda texten med osäkerhet. Romanens skenbara brist på struktur speglar det kaos som rådde, men det är i själva verket ytterst raffinerat och intelligent iscensatt. Rebecka Kärdes följsamma översättning gör det till en stor läsupplevelse.
Det här är utan tvekan en av mest levande och intensiva skildringar jag läst om andra världskriget och det utan att de egentliga krigshandlingarna finns beskrivna. Men de finns hela tiden som ett stort och ovisst hot i bakgrunden. Kempowski skriver lågmält och kopplar ett grepp om läsaren.
Men händelserna kommer förstås ikapp invånarna på Georgenhof. Den ende som till slut tycks klara sig är sonen Peter som lyckas komma ombord på en flyktbåt vid Östersjön. Han frågar sig i romanens sista mening: ”Var allt bra nu?” En fråga som ännu återstår att besvara.