Ny bok
Aris Fioretos
Nabokovs ryggrad
Norstedts förlag 2024
Säg Vladimir Nabokov och de allra flesta tänker romanen Lolita. Men Nabokovs författarskap är stort och vittfamnande, inte minst för att han skrev sina första tio romaner på ryska och de sista nio på engelska. Dessutom översatte han många av de ryska till engelska och vice versa, inte sällan i samarbete med sonen Dmitri.
Nabokov föddes i Sankt Petersburg 1899 och dog i Schweiz 1977. Hans romaner är komplexa men ändå på många sätt lättillgängliga. Fast för att få full behållning kräver de omläsning, annars är de, enligt författaren själv, inte värda att lägga tid på.
Nu har Aris Fioretos skrivit den första boklånga studien av detta författarskap på svenska och det krävs en läsare av hans kaliber för att klargöra hur stor belöningen kan bli om man ger sig i kast med Nabokovs författarskap. Det här är också en lärobok i konsten att läsa.
Som med hjälp av en fininställd kamera tas läsaren gång på gång djupt in i Nabokovs romanvärld; detaljer förstoras och likheter påvisas. Det är som en datortomografi av författarens hjärna och ryggrad, för det är genom en skälvning i ryggraden som den goda litteraturen ger sig till känna enligt Nabokov.
Nabokovs ryggrad är en närläsning av sällan skådat slag av ett författarskap. Ett möte på hög nivå. Fioretos förmåga att tränga in i Nabokovs romaner blir som ett mästarmöte i tungvikt mellan honom och Nabokov. Boken kräver en hel del av läsaren och den är precis som de romaner den handlar om en bok man aldrig blir färdig med.
Det kan vara lätt att emellanåt gå vilse i texten men här finns en stödjande notapparat och en utmärkt tidslinje över författarens liv. Men det är i första hand inte en biografi utan en text om Nabokovs texter fast också om vad god litteratur egentligen är. Om vad som kan gömma sig under den ytliga berättelsen i en roman, vad som kanske visar sig om man tänker sig den som en karta som viks och sedan dubbelexponeras.
En god bok kan förenklat sägas vara en bok som man genast börjar läsa om efter att ha avslutat den. Alltså en bok som egentligen inte går att sluta att läsa. Hur många böcker klarar det kriteriet? Och hur många läsare i vår tid av korta, snabba texter anser sig ha tid med sådant.
Jag tror i alla fall att en omläsning av både Nabokovs böcker och Aris Fioretos bok bidrar till att man blir en bättre läsare.