"Det vore inte en bok signerad Stridsberg om den inte rakt igenom var såväl välskriven som tungsint."
Ny bok
Sara Stridsberg
Farväl till Panic Beach
Albert Bonniers förlag 2024
Sara Stridsberg är i kraft av sitt författarskap en av vårt lands mest namnkunniga såväl prosaister som dramatiker. Några år inom Svenska Akademien beseglar den positionen och nu sjösätter hon en ny roman. ”Farväl till Panic Beach”. En släktkrönika om en familj som seglar en god bit över gemene mans bekymmer men samtidigt härbärgerar så stora mått av inbyggt elände att nästan allesammans dör efterhand. I så måtto påminner berättelsen om Shakespeares ”Kung Lear” där näst intill alla dör i den sista scenen. Hos Stridsberg överlever bara berättaren Nina och en väninna medan de andra gestalterna kastat in sina respektive handdukar pö om pö långt tidigare. Genom suicid eller dryckenskap i övermått.
Det vore inte en bok signerad Stridsberg om den inte rakt igenom var såväl välskriven som tungsint. Det utgör nämligen något av hennes egen vattenstämpel. Tät och följsam prosa som sällan överraskar i sitt flöde men å andra sidan aldrig faller pladask. Miljöerna i Stockholm nagelfars inpå bänkarna i Berzeli park och en lägenhet i ett av Kungsgatans båda torn. I övrigt är vi som läsare i hög grad vilse då det kommer till platserna där berättelsen utspelas. Stranden ”Panic Beach” blir ett diadem från barndomen.
I fråga om persongestaltning blir vi lämnade mer åt fantasin. Något jag så väl känner igen från författarens tidigare böcker. Vi får aldrig riktigt lära känna gestalterna som uppträder på Stridsbergs scen. En bild här och en där förlänas läsaren som på måfå. De tomma raderna däremellan får vi fylla i själva. I Stridsbergs värld slipper jag bli skriven på näsan. Den andra sidan av detta mynt är att ingen enskild personlighet egentligen blir levande och att släktens alla vindlingar blir svåra att följa.
I fråga om människorna som skildras är det, i mina ögon, som om de allesammans är mer eller mindre förutbestämda att bära sina tragiska kläder. Då Sartre och hans existentiella vänner hävdade att människans existens föregår hennes essens tycks Stridsberg göra det motsatta. I stället för att människan träder mer eller mindre naken in i och utmanas att skapa sin värld har Stridsbergs personer redan, liksom Harry Potter, ett brännande ärr i pannan. I detta fall till att dränka sig i Essingefjärden eller helt enkelt supa ihjäl sig.