Sedan mitt förra besök i Stelors lada – då med Lisa Nilsson – har dagarna blivit kortare. Nätterna har sträckt på sig i motsvarande grad. Inte mer en tio dagar sedan. Och lika många nätter förstås.
Men skillnaden i atmosfär är påtaglig. Mörkret rullar nu mjukt in som en jättelik famn redan innan artisterna gör entré. Så ikväll börjar allting någonstans i natten. Som utgör en del av augusti månad.
Kvällens artist Lisa Ekdahl slog som bekant igenom på bred front för nu 25 år sedan. 1994. Med sin späda klara röst och sina kvicka textrader. ” Öppna upp ditt fönster ”. ” Vem vet ”. ” Benen i kors ”. Örhängen som i sin enkelhet och musikalitet tog många av oss med storm och förtjusning.
Därefter har hon uppenbarligen fört en brokig men produktiv tillvaro. I alla fall musikaliskt. Vilket bland annat inneburit såväl jazz som bossanova vid sidan av viskonsten. Under en period arbetade hon på jazzklubbar i Paris. Som förspel till att hon senare faktiskt uppträdde på Olympia. I Paris. Edith Piafs scen. En legendarisk skådeplats uppförd på 1800-talet. Där Lisa Ekdahl historiskt har sällskap av bland andra Beatles och Madonna.
Och det finns på det allomfattande Youtube en film från hennes uppträdande på just denna magnifika scen. Där hennes bemästrande av jazz och tystnad visar upp ett helt fantastiskt känslomässigt register.
Men på flera sätt är det naturligtvis skillnad mellan den burgna scenen i Frankrike och ladan här i Västergarn. Den musikaliska innebörden liksom artisteriet kan emellertid vara detsamma. Ikväll dessutom med hela bandet. Som får trängas på den lilla scenen. Som satt vi alla i soffan en sen natt hemma hos en gästfri granne.
Ja. Det blir riktigt nära. Som på riktigt. Om en nu kan uttrycka sig så förstås. Men de vanliga oceanerna av avstånd dansar på annat håll. Själva sitter vi här och njuter. Med eller utan benen i kors.
Svårt är det kanske. Om jag nu skall drista mig att vända på ordföljden. Som den lilla gröna figuren Joda i Star Wars. Att skriva eller reflektera något om Lisa Ekdahl. Utan att beröra hennes omtalade röst. Äppel päppel pirum parum.
Om den kan vi tala länge. Och benämna med vitt skilda namn. Flickaktigt unik. Vibrerande skör. Sårbart skärande. Vemodigt längtande. Gäll och klanglös.
Ja. Varsågod och skölj. Som fluortanten uttryckte saken en gång i tiden. Det hänger på dig som lyssnar. Men, inte minst med bilderna från Paris i minnet, törs jag påstå att den – ja hennes röst alltså – bär över stock och sten. Bräddfylld av affektiv rörlighet, glasklar som ett rakblad då ångesten blir alltför stark. Andra gånger mjuk och följsam som ett av mat och kärlek belåtet spädbarn. Vilande. Eller fullt av raseri och självhat.
Samtidigt bär den något beslöjat. Halvt dolt. Halvt synligt. Som lyssnar vi egentligen kanske på prinsessan Sheherazades hemliga berättelser hon framför under ständigt hot. I tusen och en natt.
Kanhända skapar hennes helt egensinniga röst behovet av ett ställningstagande. Kan jag, helt enkelt, förstå och uppskatta en sådan skärbrännare som drar rakt igenom mitt liv med allt vad det innebär av självrannsakan och känslosamhet? Eller måste jag låna en riddarrustning från den nu närliggande medeltidsmiljön? I ett försök att komma undan. Rädda mitt eget så ömtåliga skinn.
Nå. Jag prövar väl som brukligt för egen del en tredje väg. Gautama Buddhas. Att bara luta mig tillbaka. Låtsas som om det regnar. Och låta Lisas röst dra runt som en fläkt av siroccon i mitt bröst. Den nordafrikanska vinden. Vilket visar sig fungera alldeles utmärkt. Ja. Jag tror att Lisa Ekdahl med mig skulle kunna göra gemensam sak med Nubierna. Eller tuaregerna.
Vi skulle tillsammans kunna vandra ut med våra få kameler, iförda svarta och djupblå klädnader. Tillsammans med hennes skitduktiga band. Där inte minst sonen Milton dominerar på piano, partnern Mathias sprudlar med sin gitarr. Och de övriga så väl faller in i alla harmonier. Öknen skulle blomma.
Allra bäst i kväll. Pojken på månen. Som skrevs av Lisa tillsammans med Richard Wolff. Som etablerade just den sången som sin egen. Men bara en sak Lisa. Det hade varit så skönt att få lyssna till lite jazztoner. Jag vet nämligen att du kan. Och då hade jag också sträckt ut mig. Ännu mer. Som augustinatten. Med eller utan benen i kors.