En ny bok
Thomas Tidholm
Jordlöparens bok
Ordfront
Dagen efter att jag av brevbäraren fått Thomas Tidholms nya ”Jordlöparens bok” fanns, som av en nästan gudomlig slump, plötsligt en liten jordlöpare i min hand. Kanske som ett varsel om att vår värld inte alls är vad vi föreställer oss.
Och det är just kring funderingar som denna som Tidholms bok rör sig. En för övrigt mycket vacker bok, formgiven av Eva Jais-Nielsen. Den är ett slags hybrid mellan diktsamling och essäbok. Men något gudomligt är inte att finna i den. Den handlar enligt underrubriken om ”natur, konst och människor”.
Det är en bok att tänka med. En bok som startar det ena tankespåret efter det andra inom en. Jag läser med pennan i hand och på nästan varje sida måste jag skriva. Instämmanden, ifrågasättanden, men framför allt tankar som drar iväg åt olika håll.
Det här är en bok som gör sig nödvändig. Att den sedan innehåller korta texter med mycket plats att skriva är ett plus. Till det ett mjukt skrivvänligt papper. Det kan tyckas vanvördigt att skriva i en så vacker bok, men böcker är till för att användas.
Jag läser om jordlöparen, en skalbagge som funnits på jorden i hundratals miljoner år. Vi har ett vetenskapligt namn på den – carabidae - och i världen räknar man till 34 000 arter, varav 360 i Sverige.
Men jordlöparen vet inget om allt detta. Den mycket snabba skalbaggen fortsätter oförtrutet sina löpningar, oftast om natten. Hur vackra namn vi än kommer på finns de inte i jordlöparens värld. Det finns en avgrund mellan vad vi vet om den och vad den är.
Kanske är det detta som gör ordet ”natur” så problematiskt. Eller som Tidholm uttrycker det: ”Om en humla kommer och undrar, försök inte förklara vem du är”. Och: ”När man tänker på att konst för myror troligen är en omöjlighet kan man gripas av ett särskilt vemod.”
”Jordlöparens bok” kretsar som Tidholm skriver ”oroligt kring möjligheten av ett närmande till en helt annan värld, med varelser som vi länge har ignorerat.”
Hans språk är både poetiskt och precist. ”Språket är en ficklampa. Den lyser upp stigen, den irrar på sidan, men lämnar det mesta i mörker”.
Javisst, men de glimtar som syns av människans förhållande till det luddiga begreppet ”natur” är ändå något som får en att tänka vidare. Att göra det utifrån Tidholms texter är ett utmärkt sätt.