Inte blev det någon uppsättning i fjor. Vår tids pest nafsade nämligen Romateatern liksom alla oss andra i nacken. Med hotfulla dyningar även långt in på innevarande år.
Ja. Deras senaste uppsättning utgjordes av Kung Lear som gavs 2019. Där avslutningsscenen innebär att alla viktiga gestalter dör. För egen eller någon annans hand. Och i ett kanske långsökt tankesprång kan jag se hur mästaren William Shakespeare också ligger bakom denna råa verklighet. Som om han vinkar till oss. Med glimten i ögat genom 400 år av intriger och dramatik.
Nu är emellertid den gamle dramatikern tillbaka. Under nya och annorlunda villkor. Teatern har tvingats söka nya vägar, ömsa skinn, gå långt in i garderoben för att klä om till en mindre rock. Vilket innebär att man med pjäsen ”Stormen” tvingats gå hårt fram för att kunna erbjuda en föreställning som inte är längre än två timmar, bärs fram av fåtalet skådespelare och har ett enklare tilltal. Se där nya förutsättningar!
Regissören Eva Carlberg har haft en grannlaga uppgift där hon gått fram med häcksaxen bland dialoger och scener i Shakespeares ursprungliga text. ”Stormen” är en av författarens så kallade romanser.
En komedi med inslag av trolldom och kärlek liksom djävulska intriger. Där samtliga överlever och slutscenen faktiskt innebär en djup försoning. En av Shakespeares allra sista pjäser. Innan han själv 1616 tog en droska till dramatikernas himmel. Och som ofta tolkats som hans eget farväl till sina skådespel och taskspelerier.
En gammal och kanske trött mans avsked. En sista gest till sin publik.
I Romateaterns tappning råder ett fint och mer eller mindre sömlöst flyt. Här framförs inte mindre än elva roller av blott tre skådespelare. Vilket klaras galant även om det kan vara svårt att följa intrigen med alla udda gestalter.
En kort beskrivning av handlingen i programbladet skulle underlätta för de besökare som inte i förväg har berättelsen klar för sig. Det är inte heller alldeles självklart hur teatern skall finna tilltalet till yngre åskådare. Som ambitionen antyder. Men försöken är vällovliga med inslag av lustspel och interaktion med publiken.
En överraskning mitt i blir roande och finurlig som en liten piruett. Och belönas med goda skratt.
Skådespelarnas insatser är genomgående habila. Jo Rideout och Ulf Evrén har båda lång erfarenhet men särskilt värd att framhäva i sammanhanget är Ida Jensen. Jag fattar tycke för hennes fysiska uttrycksförmåga, väl artikulerade diktion och komiska exakthet. Och förstår att hon gått Teaterhögskolans pantomimlinje. Vilket här passar som hand i handske.
Det är en ganska förtjusande bagatell som teatern bjuder oss. En nedbantad ”Stormen” med inslag av commedia dell´arte, sång och musik, trollkonster och intriger i salig men skön förening.
Svagast är slutet. Där Prospero skall fatta det avgörande beslutet. Med sin trollkarlsmantel behärskar han magins alla vrår och skrymslen. Och skulle därmed kunna ta kål på alla dessa fiender och ränksmidare. Men han väljer att avsäga sig den magiska kraften för att istället förlåta sina ovänner. På djupet försonas med dem.
Ett dramatiskt beslut som blir oklart hos Romateatern. Och nog hade det varit fint att avsluta med Prosperos epilog. Som lika gärna skulle kunna vara Shakespeares egen. Den store dramatikerns avsked och hälsning till sin månghövdade publik.
”Skådespelets bojor nu
må applåder slå itu!”