Ny bok
Kerstin Ekman
Löpa varg
Albert Bonniers förlag
Det här är Kerstin Ekmans första prosaberättelse på tio år och hon väljer att kalla den just berättelse. Den är koncentrerad och förstås oerhört välskriven. En ur många synvinklar sorgesam vardagsberättelse om den pensionerade jägmästaren Ulf Norrstig och hans hustru Inga.
Berättelsen börjar med att Ulf åker upp till sin gamla prinsesstårtsgröna husvagn i kanten av en myr någonstans i norra Hälsingland. Där får han syn på Gråben, en varghanne han under några minuter in i minsta detalj kan se i sin kikare.
Kerstin Ekmans skildring av den ståtliga vargen, hur den lever i den för oss ofattbara värld som hans skarpa luktsinne skapar och som vi aldrig – tack och lov - egentligen kan göra oss en bild av, är häpnadsväckande skriven.
Sedan är ingenting sig likt. Ulfs tankar går in i en ny omloppsbana där Gråben utgör centralpunkten. Gråben som representant för vargen och det i en miljö där det finns ett utbrett varghat. Löpa varg är ett gammalt uttryck som hans farmor berättat om: att det funnits karlar som förvandlats till vargar. Och att den ena handen hos dessa förvandlats till en vargtass.
Ulf börjar meditera över vad han gjort i sitt liv och hur naturen förändrats i och med de stora kalhyggen han varit med om att planera. Men dramatiska händelser inträffar. Husvagnen blir nedbränd och Ulf drabbas av en hjärtinfarkt.
Det märks tydligt att Kerstin Ekman en gång i tiden skrev ett antal deckare, som till exempel älgjaktsromanen ”Dödsklockan”. Här finns också samma dröjande sätt att avslöja vad det är som händer. Det gör hennes berättelse, utöver alla dess andra förtjänster, riktigt spännande. Som en deckare.
Parallellt med den handling som stegvis förs framåt finns också något annat, en stor naturessä om vad vi gör med skog, mark och klimat skriven utifrån den stora kunskap som Kerstin Ekman i så många böcker gett uttryck för. Det gör att den till synes enkla vardagsberättelsen blir något mycket större.
När Kerstin Ekman skriver om naturen skall man läsa noggrant. Och man ska också gå tillbaka och läsa om, för det finns en klokskap i resonemang och exempel som är enastående. Och det sker med en öppenhet där den stora frågan till sist blir: mot vem ska man vara lojal. Människan? Djuren vars urgamla beteende hamnar i konflikt med människans? Eller är det samhällets lagar och förordningar som ska ha företräde?
Ulf Norrstig gör till slut sitt val. I Kerstin Ekmans berättelse känns det som det enda rätta vad det än kostar honom.