Varlam Sjalamov tillbringade 17 år i läger, boken är en samling berättelser med oerhört varierat innehåll som stycke för stycke bygger en bild av det helvete som de sovjetiska lägren var.
Ny bok
Varlam Sjalamov
Vänstra stranden. Berättelser från Kolyma 2
Översättning Ola Wallin
Ersatz förlag 2023
I Gotlands Tidningar den 14 december kan man läsa: ”Aleksej Navalnyj har försvunnit i Rysslands snåriga fängelsesystem – och det är inte första gången. Det är inte ovanligt att högprofilerade fångar försvinner när de forslas som boskap till straffkolonier, långt bort under lång tid.”
Samtidigt läser jag Sjalamovs bok som handlar om just detta, fast i den version som fanns under Sovjettiden. Mycket förändras men det sovjetisk-ryska fängelsesystemet tycks bestå vem som än sitter vid makten i Kreml. Och känslan är att dagens Ryssland med stora steg närmar sig det som fanns i det stalinistiska systemet.
Jag måste börja allra längst bak i boken med kartan som visar det sovjetiska lägersystemet mellan 1939 och 1953. Det som efter Solzjenitsyn kommit att kallas Gulagarkipelagen. Lägren fanns i väst och öst, i syd och nord, överallt, i en utsträckning som tar andan ur en.
Varlam Sjalamovs bok, den andra i en rad av fyra, utgår från Kolyma, det allra östligaste och kallaste av lägerområdena. Dit kom författaren 1937 på ett fraktskepp från Vladivostok, dömd till fem års läger för kontrarevolutionär trotskistisk verksamhet. Bokstaven T i passet var i princip synonymt med livstids förvisning.
Nio år senare är Sjalamov mycket nära att dö efter arbete i guldgruvan och med skogsavverkning, men räddas till livet och får utbilda sig till sjukvårdare. Han tillbringar sjutton år i läger och boken är en samling berättelser med oerhört varierat innehåll som stycke för stycke bygger en bild av det helvete som de sovjetiska lägren var.
Solzjenitsyn hamnade också i läger men under betydligt mildare former och kortare tid. När hans En dag i Ivan Denisovitjs liv kom undrade Sjalamov vad det var för läger han var i där en katt kunde gå omkring utan att bli uppäten. Sjalamov menade att Solzjenitsyn var en skönmålare, ovärdig att skildra lägerlivet.
Allt i Sjalamovs skrivande har ett syfte. Det finns inte tid eller plats för litterär utsmyckning, precis som överlevnaden i lägren kunde hänga på om man fick ett brödstycke extra eller en fylligare del av soppan.
När han frigivits var det självklart att han måste berätta för världen om lägren. Romaner var ingenting för honom. Det här är korta, effektiva berättelser med stark dokumentär känsla. Sakliga men inte utan en viss humor. Kanske var den nödvändig för att man skulle kunna överleva. En mängd karaktärer passerar revy, ibland så osannolika att ingen författare skulle kunnat hitta på dem. Säkert har hans sätt att skriva påverkat en författare som nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj.
Hos Sjalamov möter man ett liv när allt utom den nakna existensen har skalats bort, där vreden och ilskan är den dominerande känslan. Under de allra svåraste förhållandena, som nere i gruvorna, finns ingen vänskap mellan fångarna. Var och en är sig själv nog. Och där behövs nästan inget språk. Han skriver att han använde tjugo ord, knappast mera. När han däremot hamnar på sjukhuset kommer orden långsamt tillbaka. Det är en förbluffande insikt.
Det handlar in i märgen om livet som i Kolyma var lika med ett lidande omöjligt att greppa för den som inte upplevt det. Därför är det här en bok som är svår att berätta om. Man kan inte göra den rättvisa på det sättet. Det finns bara ett sätt: läs den!