Ett dis, ett skimmer över Gustavs dagar

GT:s litteraturkritiker Lena Torndahl bedåras av Klas Östergrens ”Två pistoler” som på en vacker och noga avlyssnad prosa berättar om livet vid hovet, från skabrösa skrönor till vemodiga reflektioner över livet som gått och döden som väntar.

Klas Östergrens nya bok är väldigt läsvärd, enligt GT:s litteraturkritiker.

Klas Östergrens nya bok är väldigt läsvärd, enligt GT:s litteraturkritiker.

Foto: Bokförlaget Polaris

Recension2021-10-14 15:21
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

NY BOK

Två pistoler

Klas Österdahl

Bokförlaget Polaris

Esaias Tegnér skaldade om den rosenskimrande gustavianska epoken, men när Klas Östergren i sin nya roman ”Två pistoler” njutningsfullt berättar om den tiden står relationen mellan Gustav III och hans forne hovstallmästare i centrum och nu är stämningen mörkare.

Klas Östergren skrev manus till tv-dramat ”Gustav lll:s äktenskap” som sändes för tjugo år sedan och det ligger till grund för romanen ”Två pistoler” men med ny inramning och perspektiv.

När romanen börjar befinner vi oss i Toscana 1831. Koleran härjar och den åldrige adelsmannen Adolf Fredrik Munck har isolerat sig i sin enkla bostad. En gång var han en av kungens gunstlingar och en högt uppsatt man i staten, men sedan stötte han sig med den nyckfulle regenten och i ett slag förlorade han allt. Vänner, inflytande, förmögenhet. Han blev landsförvisad, förde ett kringflackande liv i Europa och hamnade så småningom i Italien. Nu har åttioåringen bestämt sig för att inte gå utomhus på grund av smittan. Han fördriver tiden med att berätta historier för sin trotjänare Ytterberg, som andlöst lyssnar till minnen om livet vid hovet.

Munck gjorde en strålande karriär och blev kungens förtrogne på gott och ont. Men det är farligt att komma alltför nära makten, det märkte Munck när han på kungens order handgripligen måste hjälpa till vid koncipieringen av tronföljaren. Äran, makten och härligheten var hans – under en tid. Sedan gick allt åt helvete med skvaller, intriger och maktkamper på högsta nivå. Munck vill med sina berättelser försäkra sig om ett vackert eftermäle.

I romanens avslutande essä vänder sig författaren direkt till läsaren med bitska kommentarer om vår längtan efter igenkänning och den bristande moralen i biografier av skilda slag. Synd att Östergren, sin vana trogen, bryter fiktionen genom att blanda olika slags texter i samma verk.

”Två pistoler” är nämligen ett underbart läsäventyr där språket lyser och skimrar. Det märks att Östergren haft roligt när han på en vacker och noga avlyssnad prosa berättar om familjemannen Gustav lll och hans gunstling Munck och om livet vid hovet, från skabrösa skrönor till vemodiga reflektioner över livet som gått och döden som väntar.