NY BOK
Gloria Gervitz: Migrationer 1976-2022
Översättning: Hanna Nordenhök
Rámus förlag
Gloria Gervitz (1943-2022) var poet, född i Mexico City och dotter till ukrainsk-judiska invandrare. Hon började skriva i tjugoårsåldern men slog igenom med sitt livsprojekt ”Migrationer” först under det gångna decenniet. Hon skrev och skrev om, livet och erfarenheterna styrde texten men till slut återstod själva destillatet som hon och dikten hade kommit fram till. Hon är översatt till många språk och belönades med det stora Pablo Neruda-priset för sin mångåriga diktargärning.
”Migrationer” är en lyrisk och elegisk dikt på fri vers. Den handlar om saknad men också om extatisk livsbejakelse i dödens skugga. I ett vindlande poetiskt flöde skriver Glora Gervitz om yttre och inre migrationer, om att lämnas och bli kvar, om kärlek, sorg och sinnlighet.
Texten rör sig mellan tiderna, här finns lager på lager av ögonblick: flickan, farmodern som reste över havet, en vacker bortvänd mor som röker och spelar bridge, en mormor som drömmande tänder sabbatsljusen. Här blandas engelska, jiddisch, spanska.
Minnena flyter fritt mellan människor och tider, från den grekiska antiken och oraklet i Delfi till nutidens doftande, färgrika grönsaksmarknad i den tunga eftermiddagshettan. Stämningen växlar från vaksamt vemod, saknad och innerlighet till ömsint raffinerad sensualism. Med en sorts allvarsam triumf berättar Gloria Gervitz om sina erfarenheter, om minnesbilder, stunder av sorg och njutning.
Typografiskt leker sig orden fram och växlar mellan raka rader, böljande slingor med utströdda ord, förtätade fraser och tomrum där tystnaden ekar. Dikten rör sig oavlåtligt mellan tiderna, mellan ett jag, ett hon och ett du, från barndom till ålderdom, från de döda till de levande.
Gloria Gerwitz skriver om alla gestalter som finns inom oss, hon skriver om den förhöjda livskänslan i dödens närhet, hon skriver om minnesfragment och om bortvända skuggestalter. Hon skriver om att den som längtar tillbaka har gjort rörelsen bort till sin.
Lockande, vackert och ständigt föränderligt berättar hon om den svåra konsten att leva, att se och att förstå. ”Dikten är, har varit, den långa färden mot mig själv”, säger hon.