Vad återstår för en stackars världsstjärna när man turnerat flera varv runt jordklotet, spelat ”Master of Puppets” en miljard gånger, sålt sig själv och blivit inskriven på rehab?
Då får man dra på sig fracken och boka scenplats i något av världens största konserthus; symfoniorkestern ingår i avgiften.
Greppet har en lång historia, och det förutsätter i regel att artisten har lastmånga år på nacken.
Därför var det uppseendeväckande att Anna Sundström, som skivdebuterade med soloprojektet Mirny Mine i november, valde att göra sin första spelning på hemön i domkyrkan, med stöd av drygt 30 körsångare.
Företaget är förstås inte i klass med Metallicas ”S&M”, men nog så maffigt mätt med indie-mått.
I konsertsammanhang kan kyrkor vara akustiskt knepiga, särskilt vad gäller instrumentell musik. Vill det sig illa grötas allt ihop i en ekande ljudröra.
Lyckligtvis vill det sig bättre när Anna Sundströms mässande domedagspop ljuder i kyrkvalven under fredagskvällen.
Fastän hennes eteriska tonlandskap glider sömlöst in varandra, är ljudbilden anmärkningsvärt precis.
Det låter kort och gott som på skivan – och det är både bra och dåligt.
Bra eftersom ”The other part” är en bra skiva; för oss redan frälsta tas varje tillfälle att sjunka ned i den på nytt emot tacksamt.
Dåligt eftersom konsertlokalen egentligen inte tillför så mycket som man kunde tro. Missförstå mig inte: Som visuell inramning är domkyrkan en oslagbar stämningshöjare, men ljudupplevelsen blir varken bättre eller sämre än den man kan få hemma.
Bara ibland känns det som om jag hör dessa låtar, som jag lyssnat på otaliga gånger, för första gången – vilket brukar vara meningen när populärkulturen intar finkulturens rum.
Undantagen är ”Heavy” och avslutande ”Dream”, som når ett nästan gudomligt crescendo när kören sjunger ut och gitarristen Tobias Sundström gör sitt drömskt bluesiga solo.
Man kan tycka vad man vill om ”Masters of Puppets” på fiol (ironin avser inte Mirny Mine, utan fenomenet). Samtidigt finns det något fint med att tillsynes skilda världar kan mötas. Samma sak slog mig i fredags.
Såväl kyrkomusikentusiasterna som popsnörena gick man ur huse. I bänkraderna syntes följaktligen lika många silverhjässor som hipstermustascher. Och i mittskeppets gång gjorde barnen kullerbyttor.
De flesta hörde till de redan frälsta, men få tillbad samma gud.
Mirny Mine i domkyrkan blev en egendomlig mix av domedag och folkfest.
Och den upplevelsen kan man faktiskt inte få hemma.