2019 Ă„rs Nobelpris i litteratur gick till österrikaren Peter Handke. Men kanske skulle en annan österrikisk författare ha fĂ„tt priset â Friederike Mayröcker. Men hon kanske Ă€r för gammal? Mayröcker föddes 1924 i Wien, dĂ€r hon fortfarande bor och Ă€r verksam. Hon har sagt att hon behöver bo i staden för att kunna skriva. Sedan debuten 1946 har hon gett ut ett hundratal böcker, bĂ„de poesi och prosa. Mayröcker lever i och genom litteraturen. Hon fullkomligen andas den.
Ă ldern spelar ingen roll för Mayröckers stĂ€ndigt flödande kreativitet. Hennes senaste bok "Patos och svala" gavs ut sĂ„ sent som 2018 dĂ„ hon var 94 Ă„r. Nu finns den i översĂ€ttning av Ulla Ekblad-Forsgren, som ocksĂ„ har översatt flera av Mayröckers andra böcker till svenska, bland andra "Scardanelli" som handlar om den tyske diktaren Friedrich Hölderlins sjukdomstid i tornet i TĂŒbingen. Mayröcker menar att hon behöver droga sig med Hölderlin för att kunna skriva. Det Ă€r lĂ€tt att bli hög pĂ„ hans lyrik. Hon behöver alltsĂ„ tvĂ„ saker för sitt skrivande: Wien och Hölderlin.
Innan Friederike Mayröcker Àgnade sig pÄ heltid Ät sitt författarskap, försörjde hon sig som lÀrare i engelska i Wien. PÄ 1950-talet tillhörde hon den avantgardistiska Wiener Gruppe som experimenterade med konkret konst och kollagetekniker. Hennes livskamrat, poeten Ernst Jandl, var aktiv i samma grupp. Han dog Är 2000.
Kollage och experimentell lust Àr nÄgot som karakteriserar Mayröckers stora författarskap. Trots att hon har genomlevt det turbulenta 1900-talet sÄ handlar hennes böcker varken om politik eller samhÀlle. De handlar om nÄgot annat.
Vad som intresserar Mayröcker Ă€r individens förnimmelse- och medvetandeprocesser. DĂ€rför spelar sprĂ„ket en sĂ„dan viktig roll i hennes omfattande författarskap. Hon skapar kollage av erfarenheter och idiom som blir till helt separata universum. Kanske Ă€r hon trots allt en politisk författare? Ă tminstone i vĂ„ra tider, dĂ„ hon hĂ€vdar individens rĂ€tt till ett eget inre liv i ett konservativt och högernationalistiskt Ăsterrike.
Att öppna en bok av Friederike Mayröcker Àr att öva sig i ett nytt sÀtt att förnimma och tÀnka. Hennes associativa stil Àr halsbrytande i kombinationen av vardagliga observationer, citat, minnen, drömmar och reflexioner. Hon stÀller stora krav pÄ lÀsaren men ger desto mer tillbaka. Mayröckers litterÀra vÀrld Àr fullstÀndigt unik och utan like. Mayröcker har flera gÄnger sagt att hon tÀnker i bilder och att hon, nÀr hon skriver, gÄr in i bilderna och vandrar omkring i dem. NÀr man lÀser en bok av Mayröcker fÄr man göra henne sÀllskap pÄ dessa vandringar.
Bakgrunden till "Patos och svala" Àr en vistelse pÄ sjukhus sommaren 2015 i Klostergarten. Det Àr en psykiatrisk klinik. I den frÀmmande miljön kan hon inte skriva och i stÀllet för hon protokoll över den enformiga tillvaron pÄ kliniken. VÀl hemma igen fogar hon samman protokollen till den vindlande berÀttelsen i "Patos och svala".
Boken Àr en stÀndig blandning av poesi och prosa. Eller det Àr helt enkelt den speciella genre som heter mayröckerska och som placerar sig nÄgonstans i grÀnslandet mellan poesi och prosa. Det Àr en hallucinatorisk sprÄkvÀrld dÀr allt kan hÀnda. Mayröcker beskriver i "Patos och svala" sitt skrivande som ett "synkop-diktande". Det Àr ett skrivande som rör sig i blixtsnabba associationsbanor. DÄ gÀller det att ha öppna sinnen för att hÀnga med.