Under 1900-talets radikala decennier ansågs skönheten och politiken utesluta varandra. Man behövde knappast bege sig till det gamla östblocket för att höra om hur den konst som inte främjade den sociala utvecklingen var borgerlig, saknade existensberättigande rent av. Rågången mellan ytterlighetsivrarna ter sig desto mer snårig i dag.
Att aktivisten och skönanden till och med kan rymmas inom en och samma människa märks med all önskvärd tydlighet på Rolf O. Erikssons nya utställning på Galleri Gotland i Visby.
”I väntan på musiken” har han valt att kalla den – en poetiskt suktande rubrik som förmodligen hade fått tummen ned under tidigare nämnda decennier.
Här finns också en hel del sådant som kan förknippas med estetisk världsfrånvändhet: Kust- och strandmotiv i olja, antydande stämningsbilder och starka färger som i en blomsterbukett.
Konstnären själv lyfter fram promenaderna vid Vavle i Djupvik som en inspirationskälla. Visst tycker man sig höra havet sorla avlägset när man tittar på dessa bilder. Och musiken som inväntas andäktigt, varifrån kommer den? Kanske från andra sidan av livets sund. Det faktum att Rolf O. Eriksson arbetar mycket med tomma vita ytor talar för det.
Men konstnärsblicken fixeras inte bara på horisonten; strandvandraren är lika uppmärksam på skräpet som spolats i land.
I den blandtekniska bildsviten ”Afrika” har målarduken ersatts av utslätade tvättmedels- och lådvinsförpackningar. Dessa fungerar som en ram runt Erikssons blyertsteckningar, som föreställer mörka figurer i förvridna kroppsställningar. Den inte så subtila andemeningen, att Afrika är fånge i världskapitalismen, hade nog fått tummen upp av min halmdocka.
Bilderna i just den här serien råkar vara av något äldre datum. Möjligtvis förklarar det varför de sticker ut på en annars ganska lågmäld utställning.
Men utgångspunkten torde ändå vara densamma. Jag uppfattar alltsammans som en dämpad lovsång till friheten, hur den än tar sig uttryck. Det handlar i någon mening om att spränga bojorna, både de själsliga och de fysiska.
Fåglarna och flygplanen återkommer i Erikssons bildkonst. Det skulle kunna röra sig om symboler för frihet, men hos Eriksson har det som flyger en benägenhet att störta. Så möjligen är frigörelsen illusorisk.
Ändå kan man få en förnimmelse av den under korta gudabenådade ögonblick. Som när man tar en promenad vid Vavle i Djupvik.