Strippdansande seriemördare i blodig saga

Drama/Skräck

Titel: Titane

Visas på: Bio

I rollerna: Agathe Rousselle, Vincent Lindon, Garance Marillier

Regi: Julia Ducournau

Speltid: 108 min

Betyg: 3

I filmens korta prolog förses sjuåriga Alexia efter en bilolycka med ett titanimplantat i skallbenet. Därefter introduceras vi raskt för hennes vuxna jag, en strippdansande seriemördare. Våldet är till synes ett rop på hjälp i en blankpolerad medelklassvärld, vilket är något av ett signum för fransk film.

Alexia (Agathe Rousselle) har utvecklat ett Elektrakomplex efter år av obesvarade rop på sin pappas uppmärksamhet. I stället finner hon trygghet och tillfredsställelse i bilars maskinella beskedlighet. Det freudianska arvet från regissören David Cronenbergs "Crash" (1996) vilar tungt över filmens motorfetischism och kroppsmetamorfoser, och det ymniga lustmördandet får en hemofob som undertecknad att utvärdera biosalongens flyktmöjligheter.

Men plötsligt skiftar filmen karaktär. Alexia försätts på flykt efter en urspårad massaker och finner skydd hos en far vars son försvunnit tio år tidigare. Hon lyckas mirakulöst nog förvärva dennes plats och pojkrum, ett scenario hämtat från den isande dokumentären "The imposter" (2012). I Vincent Lindons gåtfulla fadersgestalt Vincent, en steroidpumpad brandman, finner filmen och Alexia välbehövlig stadga.

Vincent Lindon känns igen från flertalet franska produktioner, däribland Claire Denis "Svinen" (2013) som exploaterade skådespelarens solkiga maskulinitet på liknande sätt som "Titane". Den toxiska atmosfären från just Denis film är en annan intertext, inte minst synlig i brandsoldaternas kåranda.

"Titane" förlitar sig annars på hur debutanten Agathe Rouselle pendlar mellan feminint och maskulint kodade kroppsuttryck. Hennes förvandlingskonster är en trollbindande uppvisning i fysiskt skådespeleri.

I sin våldsamma mytbildning liknar filmen en ond saga, och den mår bäst av att läsas som en sådan. Karaktärernas mänsklighet skalas ned till en rå kärna av blott kroppsliga förnimmelser. Metallsmaken i munnen är att jämföra med den hos författare som Mare Kandre eller Birgitta Trotzig.

När huvudpersonerna slutligen blottar sig och spricker upp inför varandra är effekten oväntat stark. Trots att "Titane" spelar på välbekanta skräckfilmssträngar är filmen sevärd enbart för den högst oväntade händelseutvecklingen. Även om detta tidvis måste ske med fingrarna för ögonen.