En ny bok
Kristina Sandberg
En ensam plats
Norstedts
Några rader ur Dantes ”Den gudomliga komedin” i Ingvar Björkesons översättning sammanfattar fint vad den här boken handlar om: ”Det led mot afton, och den mörka luften/ befriade de levande på jorden/ från deras vedermödor och jag ensam/ rustade mig att utstå de strapatser/ och lidanden vår färd höll i beredskap/ och vilka minnet troget ämnar skildra.”
Året var 2016. Kristina Sandberg hade fått många priser och utmärkelser de senaste åren för sin trilogi om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. Hon for land och rike runt som en sorts handelsresande i litteratur för att berätta om boken. Hon var trött, hon hade ont och hon borde gå till doktorn men inte nu, först ville hon åka med familjen på en efterlängtad resa till England.
Mitt uppe i det hektiska vardagslivet dog hennes pappa, släktgården i Ångermanland måste röjas ur och säljas och själv gick hon äntligen till doktorn. Hon hade fått bröstcancer. ”Sjukdomen måste vara en ensam plats” mejlade poeten Jenny Tunedal. Och så var det, intygar Kristina Sandberg i sin välskrivna självbiografi ”En ensam plats”. Boken handlar om hur cancern påverkade henne till kropp och själ men den handlar om så mycket mer: om familjen, om barndomen, om rädslan att dö ifrån barnen och om tystnaden. Hon som var van att prata och skriva kunde inte längre skriva romaner och inte vågade hon vara ärlig mot andra utan höll masken. Många omkring henne fick ångest och distanserade sig när de hörde diagnosen.
Karin Wahlberg och Niklas Rådström har vackert skildrat hur cancern påverkat deras liv och nu är det dags för Kristina Sandberg. Hennes bok är skriven flera år efter traumat och handlar om cancerbehandlingen och vad som sker fysiskt och psykiskt med henne. Texten andas, tempot ändras efter känsloläget. Sjukdomsförloppet bildar ram, stilen är saklig med noga utvalda detaljer men ibland bryter ångesten fram. Hon berättar om familjen och törs skildra det fula och mörka, men först efteråt kan hon analysera vad som hänt och här har hon hjälp av sin bakgrund som psykolog. Intressant, insiktsfullt, gripande och ärligt om att bli en ny människa efter ett trauma. Hon är en vägvisare som med facklan i hand lyser upp stigen genom dödsskuggans dal. Det handlar om dödsskräck, bristande kommunikation med omgivningen och om vreden, besvikelsen och sorgen över att inte bli förstådd men också om tacksamheten över att få leva vidare ett tag här på jorden.