I det senaste numret av Horisont har redaktionen samlat text och bilder till ett gediget tidsdokument över coronakrisen, i gotländskt perspektiv. Det upptar större delen i tidskriftens 54:e nummer, som visserligen blev något försenad på grund av coronan, men som när den väl blev färdigt svällt till 140 sidor.
Tidskriftens skribenter låter ett tjugotal gotlänningar utförligt berätta om sina erfarenheter från de första månadernas pandemi. De skildras också i bild av Horisonts fotografer, som också bidrar med annan fotodokumentation, varav några exempel återges här.
Bland personerna läsaren får möta finns infektionsläkaren Magnus Iversen, pensionären och miljöaktivisten Caroline Nygren, studenten Vera Emdén, sjuksköterskan Benita Hafdelin, bokhandlaren Roland Salemark. Flertalet intervjuade är gotlänningar, men här finns också en stark skildring av Anette och multisjuke Thomas Petterssons tillfälliga flytt, eller flykt om man så vill, till Fårö undan trängseln i storstaden. Rörande är att läsa om de äldres upplevelser av ensamhet och isolering och hur man försöker motverka de känslorna. Journalisterna har följt personerna, med återkommande träffar – eller, påtvingat av omständigheterna, telefonsamtal under tre månaders tid.
Konsternering och vilsenhet utvecklas till uppgivenhet, men vänds också till försiktig optimism för flera när reserestriktionerna släpps. Men här finns också de som fyller hela sin tillvaro med arbete, i kampen för att begränsa smittspridningen och ta hand om de som behövt vård.
Det är inga stora nyheter eller någon djuplodande granskning som Horisont bjuder på den här gången och visst finns liknande porträtt som redaktionen åstadkommit på andra håll, som i de båda gotländska dagstidningarna GT och GA. Jag tror ändå att redaktionen för Horisont har rätt när de i förordet skriver att intervjuerna blir intressanta att läsa också om några år. Och det är lättare att ha Horisont nummer 54 i bokhyllan än en årgång dagstidning.
Om än i betydligt mindre skala faller det som redaktionen uträttat väl in i en fin tradition av muntligt berättad historia, oral history med amerikanen Studs Terkels bok Hard times, om 30-talets depression, Svetlana Aleksijevitj dokumentära svit Utopins röster eller, i Sverige, Nordiska museets utgåvor om arbetsliv med det gemensamma namnet "...minnen" som några viktiga landmärken.