Den har varit på gång länge, Juno Arcades albumdebut. Ända sedan slutet av 90-talet, om man så vill. Det är ungefär så länge, sedan tonåren, medlemmarna känt varandra och musicerat tillsammans.
Inte alltid i samma band men sällan mer än ett ackord, ett trumfill eller en versrad från varandra.
Klart att det spelar in när de nu sedan några år slagit sig samman i denna…ja, supergrupp.
Men för att hålla oss till relativ nutid är Juno Arcade ett tämligen ungt band. 2017 bokade de studiotid utan att ha en enda låt klar.
När nu 12 färdiga låtar föreligger kan noteras att skapargnistan är intakt.
Plattan är ett välskrivet, välspelat och välproducerat uppåt-tjack. Förstasingeln ”The Norm” har ett groove som på tyska NEU!:s magnum opus ”Hallogallo” och passar på varenda förfest, i gitarr- och trumdrivna ”Pulsar” märks för den som vill inspiratörer från den oförstörda ungdomen, den psykedelia som närde exempelvis Galaxy Gramophone, där tre av Juno Arcades medlemmar ingick.
Den som lyssnar första gången hör ett knippe vassa låtar. Den som lyssnar en andra gång hör allt det andra, lyxiga finesser, taktartsbyten, pianofigurer, blås, stråk och strössel, rent parallella världar i vissa låtar.
Det är en skiva som helt enkelt växer med lyssnandet.
Johannes Hallbom, sång och gitarr, står för låtskrivandet, men det här är i första hand en bandskiva. Det är musik för soffan och hörlurarna.
Som vurmande för svenskan hade jag så klart önskat sången på svenska, allt kommer då så mycket närmre.