Det Àr sÄ tyst kring huvudpersonen i Kristofer Folkhammars nya roman, dÀr han sitter och skriver en sommarnatt i Malmö, medan hans dotter Sandra sover det lilla barnets trygga sömn i rummet bredvid. Det Àr under denna natt som romanens egentliga handling utspelar sig, men det mÀrker vi knappt, eftersom berÀttelsen sker pÄ flera plan samtidigt och genomsyras av huvudpersonens intensiva nÀrvaro. I en monolog klÀdd i ett innerligt brev till en man som betyder mycket för honom reflekterar han över den omvÀlvande upplevelsen att bli förÀlder, över sitt liv som homosexuell och ensamstÄende smÄbarnspappa, över den frihet som storstadslivet ger och över de kapade banden till allt det provinsiella i sin forna hemort. I korta, osorterade tillbakablickar tar vi del av hans liv före och efter dotterns födelse.
Beslutet att tillsammans med vÀnnen Julia lÄta ett barn bli till genom insemination framstÄr som en vÀndpunkt i hans hittills obundna liv. Samtidigt skÀrper den hans blick ytterligare för den vardagshomofobi som inte minst skymtar i omgivningens reaktioner pÄ Julias och hans delade förÀldraskap och separata liv. NÀr han med en omsorg som gör honom till en mönsterförÀlder dag för dag lÀr sig att ta hand om det nyfödda barnet framstÄr han som osÀker, som om han stÀndigt kÀnde att han mÄste bevisa att han duger. Samtidigt finns det nÄgot vackert och inspirerande i hans vilja att lÀra sig att bli en god förÀlder, liksom i hans förstÄelse för att förÀldraskap bÄde Àr en unik och en oerhört krÀvande erfarenhet.
"Ăr det barnen, baby?" Ă€r en roman om olika slags kĂ€rlek i en mĂ€nniskas liv, och om den svĂ„ra ekvationen mellan att finnas till för andra och att inte alltid behöva prioritera bort sig sjĂ€lv. Som en skildring av den "lilla vĂ€rlden", alltsĂ„ av förĂ€ldraskapet, hemmet, kĂ€nslor och kĂ€rleksrelationer, kĂ€nns Kristofer Folkhammars roman nĂ€stan som ett spĂ€nnande modernt svar pĂ„ 1970-talets feministiska bekĂ€nnelseromaner. BerĂ€ttarjaget Ă€r stĂ€ndigt upptagen med att utforska sina beslut och de olika sidorna hos sig sjĂ€lv, liksom med frĂ„gan om omgivningens syn pĂ„ hans bögliv. Som nĂ€r han i sitt brev konstaterar: "Jag skulle vilja skriva i kapp mig sjĂ€lv. FörstĂ„ vilka livsmanuskript som bĂ€ddar för detta."
Den inrutade smÄbarnstillvaron respektive det intensiva ute- och kÀrlekslivet de dagar dÄ dottern bor hos sin mamma finns sida vid sida. Han försöker komma underfund med sitt pendlande mellan ensamhet och lÀngtan att höra ihop med nÄgon, och kÀmpar med att förstÄ den ambivalens han kÀnner i sin kÀrlek till tvÄ olika mÀn: franske Jeremi, som just har lÀmnat honom, och Alexander, som inger en kÀnsla av trygghet och stabilitet. Skildringar av homoerotiskt begÀr, av sex, intimitet och lÀngtan Àr en viktig del av berÀttelsen. Precis som i sina öppna och sensuella skildringar i romanerna "Isak och Billy" (2011) och "Magisterlekarna" (2015) lÄter Folkhammar manlig homosexualitet ta plats pÄ den svenska litterÀra kartan.
Kristofer Folkhammar rör sig i "Ăr det barnen, baby?" ledigt bland litterĂ€ra referenser som Sara Stridsberg, Hanna Nordenhök och inte minst 1970-talspoeten och den alltid like skarpe samhĂ€llsskildraren Willy Granqvist. Med sin lĂ€tta och precisa prosa gör Folkhammar sina formuleringar sylvassa, samtidigt som de behĂ„ller en i grunden stillsam skönhet.