Ett utforskande av det poetiska bråddjupet

När Lars Norén, som dog i början av året, kommer på tal tänker nog de flesta på hans omfångsrika dagböcker eller hans omtalade dramatik. Han är utan tvekan tillsammans med August Strindberg och P. O. Enquist landets främsta dramatiker. Men det var som poet han började.

Lars Noréns diktsamling är inte helt lättillgänglig, enligt GT:s recensent.

Lars Noréns diktsamling är inte helt lättillgänglig, enligt GT:s recensent.

Foto: Bobo Ericzen / Albert Bonniers förlag

Recension2021-12-06 17:10
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ny bok

Lars Norén

Avgrunden av ljus. Poesi 1962 – 2016

Albert Bonniers förlag

Mellan 1963 och 1980 publicerade Lars Norén sexton diktsamlingar, som först 2016 följdes av hans sista, Stoft. Nu har ett rikligt urval av hans dikter publicerats i en stor vacker volym på nästan 600 sidor. För urval, förord och efterskrift står Mikael van Reis som 1998 gav ut en doktorsavhandling om Lars Norén.

Trots volymens omfång är detta inte Noréns samlade dikter utan ett mycket väl genomtänkt urval, som ger läsaren rikliga möjligheter att följa poetens fascinerande och egensinniga utveckling.

De tidiga samlingarna innehåller vildsinta, nästan konkretistiska dikter där allting pressats in i de grafiskt vidlyftiga formerna. Inte minst det dagsaktuella som vid den tiden framför allt handlade om Vietnam. Men det som mest vibrerar under Noréns dikter tycks vara Förintelsen, vars hemskheter utgör en ständig undertext.

De för läsaren mest tillgängliga dikterna är de poetiska sviter som kom under sjuttiotalet. Till exempel Kung Mej och andra dikter och Dagliga och nattliga dikter. I den förstnämnda finns en fantastisk svit om målaren Carl Fredrik Hill, som under sina tre sista decennier var svårt drabbad av hallucinationer och förföljelsemani.

Som jag målar i Neros trädgårdar / blir det dödens söndag i Lund / denna fasans ort, det värsta av alla / afgrundshål, en akademisk bondby med / bondhögfärd / snobbaktighet / brännvinsstank, / gräl, skällsord, last, neslighet och milliardnervretande / och äckelväckande otyg, där alla går i / kyrkan, även djur och Beethoven.

Lars Noréns dikter är inte omedelbart lätta att tränga in i men den oerhörda intensiteten gör att man dras in i texterna utan att alltid se de sammanhang de befinner sig i. Men ju mer man läser desto mer öppnar sig, kanske inte en förståelse, men en insikt om nödvändigheten att läsa det här. Att det är något man inte vill eller kan vara utan.

Men mitt i det allra intensivaste finns också underbara öar av stillhet, en alldeles vanlig, ljus vardag som motvikt mot all svärta. En vardag som minst av allt är någon självklarhet.

Det här är en bok som aldrig blir utläst. En bok att återvända till. En i alla bemärkelser tung bok. Den är dessutom utsökt vacker, formgiven av Nina Ulmaja.