Under det senaste året har länsteatern öst på med superlativen under sina pressträffar.
Den största scenproduktionen i öns historia, hette det när "Underjorden tur & retur" hade premiär i höstas.
Vårt mest ambitiösa scenbygge någonsin, sade man när teaterns senaste produktion, "Dubbe", presenterades tidigare i år. I samma andetag passade teaterchefen och manusförfattaren Thomas Sundström på att likställa Pelle Sollerman, vars roman "Köpmannen vid lilla Strandporten" ligger till grund för "Dubbe", med August Strindberg.
Det kan man förstås göra sig lustig över. Att dessa två herrar spelar i samma liga skulle inte ens de mest inbitna lokalpatrioterna skriva under på. Jämförelsen är samtidigt inte helt tagen ur luften. För visst finns det paralleller mellan Strindbergs "Fröken Julie" och den berättelse som länsteatern nu sätter upp.
I centrum står Jacob Dubbe (1769–1844), skepparsonen som växte upp under enkla förhållanden, men genom nitiskt arbete blev en av öns mest betydande handelsmän.
Tonvikten i denna dramatisering av hans liv läggs på uppvaktningen av den blivande hustrun, den burgna Anna Torsman, som har en minst lika framträdande roll i föreställningen.
Det är en kärlekshistoria med förhinder, i vilken tidens djupt rotade föreställningar om klass och kön ställer sig i vägen för deras förening. Precis som i "Fröken Julie" måste han klättra på den sociala stegen och hon falla för att de ska kunna mötas på mitten.
Likheterna med Strindbergs naturalistiska helvetesskildring bör dock inte överdrivas; i grund och botten är "Dubbe" en hjärtknipande melodram, fylld med knäbyxor och spetsar, där kärleken segrar över allt.
Som sådan är den faktiskt riktigt lyckad. Såväl Stina Nordberg som Rasmus Mononen (Anna Torsman respektive Jacob Dubbe) har gedigen musikalvana, och det hörs i deras röster under föreställningens musiknummer.
Spelmässigt saknas kanske de subtilare nyanserna, men det har mer att göra med hur man valt att angripa berättelsen än med skådespelarna i sig.
Detta är teater i det stora formatet; då hör det till att helheten överskuggar detaljerna.
Om någon enskild person ska lyftas fram så är det scenografen Ulf Grönhagen. Tillsammans med regissören Alexander Moberg åstadkommer han en rad slående scenlösningar – och då syftar jag inte i första hand på den påkostade dekoren, som det var så mycket tal om före premiären.
Den bärande stenen i detta scenbygge är i själva verket Grönhagens ljusdesign.
Det låter förmodligen fruktansvärt pretto – för ingen normalt funtad människa går väl på teatern för lampornas skull?
Men ljuset har faktiskt en helt avgörande roll i denna föreställning. Solen och månen är återkommande symboler i "Dubbe". Om miraklet sker, att solen och månen syns samtidigt, då kan väl också handelsbetjänten och tullöverinspektörens dotter få varandra?
När underverket till slut äger rum gäller det alltså att lamporna levererar – och det ser Grönhagen och Moberg till att de gör.
Nej, i det här fallet är ljussättningen ingen teknikalitet – ljuset är detaljen som gör helheten.
En annan person som insåg samma sak var August Strindberg. Han experimenterade en hel del med belysningen på sin intima teater.
Så kanske var den superlativa jämförelsen inte så dum ändå.