Malte Persson briljerar i sin nya diktsamling

Halsbrytande skickligt, skriver GT:s litteraturkritiker Lena Torndahl om Malte Perssons nya diktsamling.

Malte Perssons nya diktsamling är briljant, enligt GT:s recensent.

Malte Perssons nya diktsamling är briljant, enligt GT:s recensent.

Foto: Dan Hansson/Svd

Recension2021-05-11 13:30
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Malte Persson

Undergången

Albert Bonniers förlag

I sin nya diktsamling ”Undergången” visar Malte Persson än en gång vilken lysande ordkonstnär han är. Han har övat länge, sedan debuten 2002 har det blivit en rad diktsamlingar, barnböcker och romaner och tolkningar av Heinrich Heines och Rainer Maria Rilkes verk. Nu kommer mästarprovet, ”Undergången”, där han i formfulländade sonetter, terziner och villaneller berättar om gudar och människor, om framtiden och det förflutna. I boken finns också en lång dikt på blankvers där han i rasande fart skildrar världens historia baklänges, från corona till världsalltets uppkomst.

Vad skulle undergången innebära? Malte Persson skriver: ”Tiden glöms --, nej, mer än glöms, försvinner./ Inget kommer längre att ha hänt./ Inget kommer längre komma hända./ Inget vatten rann och inget rinner./ Inget brinner. Ingenting är bränt./ Ingen början finns och ingen ända.”

Som alltid hos Persson blandas det antika med det samtida. Alla gudar är döda och snart ska människorna gå under, väl medvetna om alltings fåfänglighet. Halsbrytande skickligt konstruerar författaren snitsiga och avancerade rim (där undergångskalabaliken rimmar med psykkliniken). Persson är rolig och bildad och skapar virtuost klangskön dikt som stagar upp de blixtrande infallen och de färgstarka idéerna. Uppsluppenheten är ibland nära spexighetens gräns men vemodet och den allvarsamma insikten om att det är slut med att drömma själens drömmar ger tyngd och mörker åt texterna. Allt är inte skojigt på väg mot undergången. Den pågår hela tiden, varje afton är den sista. Och minnas döden kan man blott i livet. 

Om det som sker efter undergången berättar Malte Persson allvarsamt i långdikten ”Övergiven byggnad”. Han skriver på Dantes versmått, terziner, om nedgångna, övergivna fabrikslokaler i stadens utkant. I solvassa, rent filmiska bilder skildrar han hur naturen tar tillbaka området. Här var det liv och rörelse men nu, i denna postindustriella tid, växer det sly överallt.

Diktsamlingen avslutas med en baklängeshistoria från nutid till urtid. I rasande fart skildras i denna omvända skapelseberättelse alltings uppkomst och fall. Det blir en lekfull och skrämmande färd genom tid och rum på väg mot bråddjupet, där tanken slocknar och ingenting ännu har hänt.

Malte Persson har skrivit en lysande diktsamling, det är en lycka att läsa den.