Roman
Jonas Gren
Kromosomparken
Weyler förlag
I fjol kom Jens Liljestrands roman "Även om allt tar slut". Där jagar människorna mot sin räddning undan en värld i brand utan att på minsta sätt ändra sina futtiga små liv. I Jonas Grens debutroman "Kromosomparken" pågår jordens förstörelse utan att personerna ens tycks bry sig. Där Liljestrand skildrar medelklassen lägger Gren fokus på forskarna och på arbetarna som verkliggör forskarnas intentioner. Hans roman är minst sagt skruvad och samtidigt ytterst alldaglig med ljum kärlek och ljumma liv.
Två saker framhäver Jonas Gren: 1) att inget förändras för en människa hur stora förflyttningar hon än företar och 2) att hela vår existens vilar på omtanken människor emellan. Huvudperson är 37-åriga Ella, rullstolsburen sedan tonåren på grund av en genetisk sjukdom. Hennes 11 månader yngre syster Vera – den viktigaste faktorn i Ellas liv och med samma sjukdom – har dött. Det har också fadern, den som tog hand om hemmet medan modern ägnade sig åt att vara minister.
Vera, fantasifull och framgångsrik, agerade ofta destruktivt. Ella var medelmåttan som blev doktorand i USA hos en miljöprofessor med ambitionen att stoppa jordens uppvärmning. Där klappade hon igenom och hamnade så småningom i den norrländska by som faderns släkt kom från. Där preparerade hon småspindlar som kläckts fram. De var designade av hennes professor i USA för att skickas upp i stratosfären och med sina nät reflektera solljuset så att jordens temperatur sänktes.
Förbluffande kyligt, så att gestalterna knappt känns verkliga, gisslar Jonas Gren det mesta, medan skyfall, bränder och stormar rasar i hans roman. Hans tajming kunde inte ha varit bättre. Samtidigt som han levererar sin domedagsprofetia tillintetgör han ett arbetsklimat utan plats för den svage, och han förlöjligar en konstvärld där en vargpäls omgiven av sönderklippta kreditkort begapas som ett konstverk.
Gren tar också en titt på svenskarnas klassresa. Ellas mor är minister men kommer från statarsläkt. Finansierad av sin statsrådsfallskärm jäktar hon jorden runt och tittar på konst. Men miljöfrågan tvingar sig på, liksom den om hon är lycklig. Romanens upplösning är ytterst mänsklig. Ändå känns personerna diffusa. Så blir det ofta när en författare först och främst vill förmedla ett budskap.
