"Visst finns här dikter om glädjeämnen som den älskade fjärilsbusken, men titlarna till dikterna är satta i mörkare toner."
Ny bok
Fågelhjärtats sista rop
Vera Sollerman
Agneta Engström bilder och layout
Min recension av Vera Sollermans förra diktsamling Fågelhjärtats rop där ljuset växer var tydligen en startsignal för den här samlingen. Den sista. Det fanns hos henne en stark önskan att det skulle bli sju diktböcker. Sjutalet är heligt och betyder mycket för henne; det framgår av förordet. Där skriver hon att hon ”började samla material på min 94:de födelsedag den 20 augusti 2021".
Och nu är den klar, den sjunde. Det är den femte med ordet ”fågelhjärta” i titeln, detta ord som är så mångtydigt och poetiskt, ett slags varumärke för hennes diktning. Men nu i en titel som har något hjärtskärande över sig. Fågelhjärtats sista rop.
I en av dikterna frågar sig Vera om hon är nöjd med alla ord hon skrivit ned envist och enträget /ett efter ett / ett efter ett…
Jag tror hon är nöjd, det måste hon vara, inte minst med att det, nästan mot alla odds, blev en sjunde bok.
Det är förstås sent i livet för en diktare som är 96 år gammal. Den förtröstan och positiva grundton som finns i de tidigare böckerna har delvis fått ge vika. Visst finns här dikter om glädjeämnen som den älskade fjärilsbusken, men titlarna till dikterna är satta i mörkare toner. ”Oro”, ”Mörka tankar”, ”Fördunklad värld”, ”Orättvisor”, ”Nattsvart”.
Någon går fram över / fågelhjärtats våtmarker, / lämnar fula djupa spår / som tar flera år att läka / lämnar ärr för livet / ända in i döden.
Så mycket ligger bakom. Ensamheten. Rädslan för demensens dimma. Rörelsefriheten begränsad. Vad som ges på tv blir ämnen för dikter snarare än de tidigare naturimpressionerna.
Nattsvart var dagen / när morgonen grydde. / Nattsvart var minnet / av dagar som flytt. / Vem vill förhärliga / tider som flydde, / vem vill se mörkret / blomma på nytt? / Ingen vill sova / ingen vill vakna / ska lilla människan / aldrig bli fri? / Smärtornas tid, / är den aldrig förbi?
Trots allt finns ännu en ton av hopp och frid i bokens sista dikter. Tron på att något annat väntar viskar ur texterna.
Här går vinden till vila
Här vill jag stanna en stund,
lyssna till fågelsången
här i min grönskande lund.
Här vilar ju själva livet
vaggat av trädkronors sus.
Så nära tycks minnena leva
så nära i kärlekens ljus
Det är en oerhört vacker liten bok, ett konstverk i sig. Handskriven av Agneta Engström, vilket gör den djupt personlig. Hon står också för de finstämda, gråtonade illustrationerna.