Det har runnit rikliga mängder vatten under bron mellan Klintehamns hamn och Warfsholm sedan Eric Palmqwist gjorde sin första spelning på det anrika pensionatet. Den gången lär tillställningen endast ha bevittnats av arrangörerna och kocken.
När Palmqwist återvänder nästan 30 år senare har han kämpat sig ur ett långvarigt missbruk, skrivit en kritikerrosad skiva om upplevelsen och fyllt Warfsholms veranda till sista sittplats.
Korten på bordet: Min recension i GT av skivan ifråga, ”En halv gris kan inte gå”, var inte odelat positiv. Omdömet ska dock ses i ljuset av ”Lojsta & other stories from an island”, Palmqwists senaste album med EP’s Trailer Park – ett mästerverk som solodebuten på svenska inte riktigt kunde mäta sig med, enligt min, avvikande, mening. Efter lördagens spelning i Klinte har jag delvis en annan syn på saken. Jag föredrar fortfarande Lojsta-plattan, men live drar faktiskt Grisen det längsta strået.
Att som åhörare sitta bara några meter från en människa av kött och blod gör förstås stor skillnad när det handlar om naken bekännelsepop. Synintrycket förklarar ändå inte varför det låter så himmelskt bra. Kanske beror det på att Palmqwist numera sjunger på modersmålet; musiken tar sig liksom från magen till munnen utan omväg via hjärnan. I låtar som avslutande ”Den sista sången” stampar han takten med sådan frenesi att hela verandan kommer i gungning. En av kvällens höjdpunkter blir ironiskt nog bitterdängan ”På en scen i fel stad”. Den som infann sig i Klintehamn den 13 juli 2019 klockan 21 var på rätt plats vid rätt tidpunkt.