"Sigge, kan man minnas vad man har kĂ€nt? NĂ€r bara bilder finns kvar?" frĂ„gar sig Olle Adolphson i visan "Sigge Skog". FrĂ„gan Ă„terkommer i hans liv och verk, och sĂ„ Ă€ven i Jan Malmborgs behagliga biografi "Trubbel" â döpt efter Adolphsons första hitlĂ„t och en av de bĂ€sta svenska sĂ„ngerna nĂ„gonsin. Minnen, vad Ă€r det? frĂ„gar sig Adolphson lĂ„ngt senare i ett radioprogram. Meningsfulla bilder som nog har med verkligheten att göra, men inte med den sinnliga, blir svaret.
Likt mĂ„nga romantiker före honom lĂ€t Adolphson verkligheten förvandlas i upplevelsen. Ett möte med Hemingway i Pamplona, som enligt vittnen bestod av ett kort samtal, blir i Adolphsons version ett umgĂ€nge pĂ„ fem dagar. Malmborg Ă€r medveten om svĂ„righeterna det skapar, men tar sig likvĂ€l an trubaduren för att försöka bena ut hur hans liv gestaltade sig, vad som drev och inspirerade artisten â och inte minst förstĂ„ mörkret som nĂ€rde och tĂ€rde honom.
Olle Adolphson föddes 1934 som son till skĂ„despelaren Edvin Adolphson. Han var ett kĂ€ndisbarn mĂ„n om att göra sig ett eget namn. Sitt artisteri började han i en gynnsam tid dĂ„ svenskarna var nyfikna pĂ„ allt som var nytt. NĂ€r förlagen skulle presentera nya diktsamlingar hyrde man Konserthuset i Stockholm â och folk stod pĂ„ kö utanför. Adolphson gick pĂ„ krogen med storheter som Lars Forssell, PĂ€r RĂ„dström och Stig Claesson, han var en i gĂ€nget.
Han debuterade som poet 1956 med den sköra boken "Aubade". (Sjungit Bellman och Taube hade han redan gjort ett tag.) Den för tidiga debuten â den Ă€r alltid för tidig nĂ€r genombrottet lĂ„ter vĂ€nta pĂ„ sig â bestod av dikter och tonsatta visor och fick halvljumna blĂ€nkare i pressen. De stora framgĂ„ngarna skulle Adolphson fĂ„ som vissĂ„ngare, Ă€ven om han fuskade framgĂ„ngsrikt i princip alla konstnĂ€rliga discipliner â inte helt olikt förebilden Evert Taube, vars beskydd han hade. Först sjöng han andras lĂ„tar â inte minst Beppe Wolgers ("OkĂ€nda djur", "Det gĂ„tfulla folket") â men sedan kom de egna hitsen.
Sven Bertil Taube â jĂ€mnĂ„rig med Olle Adolphson och en nĂ€ra vĂ€n sedan tonĂ„ren â har i en intervju som Jan Malmborg citerar sagt att vĂ€nnen inte gĂ€rna talade om "personliga bekymmer". Men den som kĂ€nde honom, menar Taube, kan se hur mörkret lyser igenom i sĂ„ngtexterna. Malmborg tar fasta pĂ„ det Taube sĂ€ger, och söker dĂ€rför dunklet i lĂ„tskatten, dĂ€r dur Ă€r granne med moll. HĂ€r finns ett nĂ€stan patologiskt kĂ€rleksdrama ("Trubbel"), en ungdomlig kĂ€rleksvisa ("Lenas visa"), ett avsked till en stagnerad kĂ€rlek ("Nu har jag fĂ„tt den jag vill ha"), en sorglustig elegi ("Konstnasaren"), en lika hoppfull som hopplös efterlysning ("Sign. Karlsson evig vĂ„r") och dess vemodiga men jublande svar ("Helga Andersson").
Adolphsons liv och verk kartlĂ€ggs i "Trubbel" med stor detaljrikedom â och den lockar till lyssning. Malmborg övertygar med lĂ€tthet lĂ€saren om att Adolphson har en sjĂ€lvklar plats i den svenska musik- och litteraturhistorien. Men mörkret som nĂ€rde och tĂ€rde har han svĂ„rare att fĂ„ grepp om, Ă€ven om han har hjĂ€lp av de som har analyserat författarskapet och erhĂ„llit doktorshatt pĂ„ kuppen â samt av en armĂ© av intervjupersoner. Han har liksom svĂ„rt att vĂ€rja sig mot Adolphsons i grunden glada humör. Ibland visar sig dunklet i det levda livet, men dĂ„ sĂ€tter Malmborg punkt, och i nĂ€sta kapitel Ă€r det mesta glömt. Malmberg pekar ut mörkret, men trĂ€der inte in i det. Den uppgiften Ă„terstĂ„r.