En ny bok
Klas Östergren
Renegater
Polaris
Klas Östergrens nya roman ”Renegater” är en tegelsten på 750 sidor om det förflutna, om det som skimrar bakom tidsridåerna. Här återförenas berättaren Östergren med Henry Morgan, den mångfacetterade eleganten från den lugubra genombrottsromanen ”Gentlemen” från 1980 och ”Gangsters” från 2005. Nu knyts trilogin samman efter fyra decennier och får ett värdigt avslut i ”Renegater”, detta gammalmodiga ord för avfälling, överlöpare. En titel typisk den tillbakablickande Östergren och hans romantiska skumraskvärld där ingenting är som det synes vara.
När romanen börjar står Klas Östergren vid grinden till sin gård på Österlen och spanar. Åren har gått, han kombinerar författandet med tillvaron som fritidsbonde. Han betraktar idyllen omkring sig, men hjärtat bultar oroligt. Gjorde han rätt som flydde fältet? En mager gestalt närmar sig. Det är Östergrens egenskapade figur Henry Morgan som klivit ur fiktionen. Han kommer på uppdrag av mäktiga makthavare: Östergren ska skriva en rapport om Svenska Akademien och skandalerna som ruskade om det hemliga sällskapet för några år sedan. Det kan Östergren omöjligt tacka nej till.
Det mäktiga berättarmaskineriet rullar långsamt igång. Det handlar om ett land som inte finns längre, där man talar tyst om gångna skandaler som snabbt glöms för nya oförrätter, ett land där politiker och andra makthavare fattar dåliga beslut som kastar långa skuggor in i framtiden. Vad tjänar det till att söka sanningen, att kämpa för det som är rätt och sant? Hur ska man få omvärlden att minnas de svek som skett?
Det stora romanbygget är skickligt konstruerat och kan delas in i flera delar. Här finns berättelsen om Henry Morgan, en charmerande kulturhistorisk essä om snö i konsten från Bruegel till Fjaestad, en lång skildring av Jas-affären 1999 där Sverige sålde vapen till Sydafrika och den redan omtalade rapporten som handlar om striderna i Svenska Akademien.
Stilen är allt. Östergren berättar i sakta mak, stannar upp för att precisera sig, förlorar sig i ett sidospår. Han ägnar sig åt långa utvikningar om ditt och datt, blandar fakta och fiktion i muntra allegorier och skapar fin balans mellan skämt och allvar, svartsynthet och parodi. Alla sörjer och längtar, alla sviker, både saken och sig själva. ”Renegater” är både svartkantad komedi och leende tragedi. Så går det när man gräver fram hemligheter under snön.