Ny bok
Bruno K. Öijer
Växla Ringar Med Mörkret
Wahlström & Widstrand 2024
För att ta del av Bruno K Öijers poesi fick vi på 70-talet skicka en tiokronorsedel i ett brev till honom i Linköping. Som tack erbjöds, då och då, den stencilerade tidskriften ”Guru papers” som i A5-format fylldes av Brunos och hans vänners dikter vid sidan av citat från andra anarkistiska bildstormare. Då tidskriften trillade ned i brevlådan for en vind av frihet och uppror genom våra ungdomliga kroppar och sinnen. Så här kunde man alltså fortfarande skriva, tänka och känna! Våga sig ännu längre bort från de Ekelöfska ”bokstävlarna” med bibehållen lust och hela våra liv inbegripna.
Efterhand har Öijer utvecklats till något av en nationalpoet. Ett märkligt och nog i första hand medialt betingat faktum. Inte tror jag att han själv har annat än dubbla känslor inför detta faktum. Hur reagerar väl en självutnämnd outsider på att bli omfamnad av oss alla? Jag kan bara spekulera. Kanhända har han med åldern ändå känt att Emmasoffan av gemenskap är ganska bekväm och därmed lutat sig tillbaka en smula i folklighetens sällskap. Väl medveten om att han fortsatt symboliskt sprider tankar om ett helt annat sätt att leva. Numera med tydliga ställningstaganden då det kommer till mänsklighetens försök att till synes vilja utplåna sig själv. Öijer har ändå inte klätt om till ekopoet i sin svarta garderob men släppt in en större medvetenhet om naturens små och betydelsefulla detaljer.
Vokabulären i ”Växla ringar med mörkret” är väl bekant från hans tidigare poesi. Staplade på varandra som upproriska hemläxor läser vi här om natt, mörker, silver, gravar och knivar men nu inte längre med stora bokstäver. Boken innehåller huvudsakligen kortare dikter som avbryts av några längre mer berättande där Öijers språksinne får mer luft under vingarna. Resultatet blir ofta mycket fint. Inte minst titeldikten som följdriktigt avslutar samlingen och emot livets övriga dödkött lyfter mot en annan och mer hoppfull framtid. Just denna dikt tror jag hör till det finaste poeten publicerat. Avlägset känns de första samlingarnas vidlyftiga bildspråk där revolutionerna stod som spön i backen och det enda väsentliga var att inte inlemmas i samhällets grottekvarn.
Älskade outsider! Nu sitter du ändå nedsjunken här intill oss andra. Men du gör det med värdigheten i behåll. Och mörkret fortsätter att falla.