En ny bok
Louise Glück: Ett byliv
Översättning: Jonas Brun
Rámus förlag
I fjol nobelprisades poeten Louise Glück och tack vare alerta förlaget Rámus som introducerade hennes verk på svenska redan för flera år sedan i sin satsning på modern amerikansk lyrik kan vi läsare följa med på upptäcktsfärd i ett stort författarskap. I år har Jonas Brun översatt hennes diktsamling från 2009 som fått titeln ”Ett byliv”.
Här möter vi invånarna i en liten by utan namn, i en vagt obestämd tid någonstans vid Medelhavet. Här finns apelsinlundar, pinjer och citronträd och här gnisslar cikadorna och syrsorna om kvällen. På avstånd blånar bergen och långt borta ligger en stad. Byborna är anonyma och perspektiven växlar när deras främlingskap inför varandra skildras i berättande dikter som blir till sorgsna mininoveller. Om Louise Glück i sina tidigare verk använt antikens mytologiska gestalter som referensram har hon i ”Ett byliv” likt Edward Lee Masters i ”Spoon River” nyttjat en mer traditionell metod där vardagsödena står i centrum. Det handlar om årstidernas växlingar, om längtan bort från byn, om längtan tillbaka. Förment enkelt och konstlöst tecknar Glück närgångna men respektfulla porträtt av slutna människor i ett hårt samhälle. Livet på landet är ingen idyll. Som här, om en patient på besök hos doktorn. Illusionslöst, drastiskt och med vass humor visar Glück på livets konsekvenser.
”Det finns en fallucka här och under den luckan/ ligger de dödas rike. Och de levande puttar ner dig/ de vill att du ska dit först, före dem.
Det här vet doktorn om. Hon har sina böcker/ jag mina cigarretter.”
Hårda bud, men det är så Louise Glück jobbar i den här diktsamlingen. Hon använder sig av poetiska pauser och skiftar perspektiv från det abstrakta till det konkreta, från obarmhärtig förståelse att döden väntar till en vacker och vemodig insikt om hur skört, fasansfullt och underbart livet är.
Milt och kraftfullt berättar Glück om livet och döden, om kärleken och förgängligheten, om allt detta som vi känner till men behöver påminnas om gång på gång. Så här står det i en av samlingens kortaste och finaste dikter: ”Som ett barn ska jorden somna/så lyder åtminstone sagan./Men jag är inte trött, säger barnet./Och mamman säger: Du kanske inte är trött, men jag är trött --/ Man kan se det på henne, det kan alla./ Så snön måste falla, sömnen måste komma./ För mamman är så in till döden trött på sitt liv/ och behöver tystnad.”