Det var inte så länge sedan han syntes sist på dessa sidor, Visbyavantgardisten Pål Stenqvist. Så sent som i november visade han installationen ”Ogdom Blobons tillhörighet” i ateljéföreningen Milos lokaler.
”Flummigt, men för den som gör sig mottaglig, öppnar sinnet och stänger av bondförnuftet, blir en ’Ogdom Blobons tillhörighet’ en fantasieggande historia”, konstaterade jag då.
När Pål Stenqvist återvänder med en ny utställning, nu på Galleri Gotland, har jag haft gott om tid att smälta intrycken från mitt första möte med hans konst.
”Innan tystnadsvallen sprängs” har många likheter med ”Ogdom Blobons tillhörighet”; ändå är jag lika hjälplöst vilse den här gången.
Liksom i fjol rör det sig om installationskonst, där ljud, text och skulpturala element samspelar i en besynnerlig helhet. Ofta utgår Stenqvist från prylar vi känner igen från hemmets sfär, som stolar, sängar, bord och andra möbler.
Det borde inge en känsla av igenkänning och ombonad trygghet, kan man tycka, men effekten blir den motsatta. Genom sin bearbetning av objekten rycker konstnären loss föremålen ur det vardagliga sammanhanget, och det invanda förvandlas plötsligt till något främmande.
Som rumslig upplevelse påminner ”Innan tystnadsvallen sprängs” om en blandning av träslöjdsal och laboratorium. Om man frågar Pål Stenqvist skulle han säga att det handlar om en ”mediotop”, ett ”mottagningsrum” där syn- och hörselintrycken glider in i varandra.
Och visst, ofta tycks den dova ljudmattan, som hela tiden brummar i bakgrunden, ta fysisk gestalt i rummet. Den vedertagna gränsen mellan det immateriella och materiella upphävs alltså på ett märkligt vis i Stenqvists mediotop.
Samma egenhet kan utläsas i de texter som finns utspridda på galleriet. Dessa är i regel uppbyggda kring motsatspar – som liv-död, ren-oren, ingång-utgång – men motpolerna byter ständigt plats med varandra. ”(Det slutna bevaras slutet – och öppnas (Det öppna lämnas öppet – och sluts”, är kanske det mest uppenbara exemplet.
Denna motsättning blir också avgörande för hur man upplever ”Innan tystnadsvallen sprängs”: Är det en utställning som sluter sig eller öppnar sig för besökaren?
Precis som på rymdstationen i Andrej Tarkovskijs science fiction-klassiker ”Solaris” beror det på människan som kliver över tröskeln, för på andra sidan kommer hon att möta sig själv.
Jag skulle dock inte klandra dem som lutar åt det förstnämnda svarsalternativet. Men personligen har jag inget emot att ännu en gång vara hjälplöst vilse i detta säregna konstnärskap.