Låt mig säga detta redan i denna recensions första rad: Eric Palmqwist har gjort ett makalöst bra album.
Med ”Hej då” toppar den stockholmsbaserade gotlänningen rent av förra årets självutlämnande ”En halv gris kan inte gå”, i vilken han behandlade sitt numera bakom sig liggande alkohol- och drogmissbruk.
Då den skivan mer eller mindre var ett enmansprojekt har han i och med ”Hej då” återvänt till uttrycket med ett helt band.
Från första låtens, ”Du och jag mot döden”, introexplo tar han med oss in i ett land betydligt fler kan relatera till varför det också gör sångerna än starkare; separationens rike.
Ett land där allt som finns är smärta. Palmqwist skildrar den utan filter, hämtat ur sitt eget liv, skivan är ett öppet sår, nära bilder av ett uppbrott, om misslyckande, besvikelse och sorg. Han lyckas till och med rimma hjärta med, ja, du vet, utan att vi lyssnare behöver skruva på oss.
Det var på förra skivan Palmqwist tog sig an det svenska språket och i det har han hittat hem. Synd att det tog så många år, gotlandsskivan (2015) "Lojsta & other stories from an island" hade varit makalös på modersmålet.
”Hej då” är trots temat knappast musikaliskt tungt; ringande gitarrer, dist, en lekfull ljudbild med rocken i botten, det mesta inspelat live i studion, fullt av luftiga melodier.
Skivan ges ut 1 oktober på egna bolaget Ella Ruth-institutet. Medverkar gör Peter Morén och Ulf Johnsson, gitarr, Jesper Jonsson, trummor, Daniel Bengtson, bas, Andreas Mattsson, piano, Henrik Meierkord, klaviatur och Vilma Flood, sång.