En ny bok
”Murar Karlsson, Gotland och friheten” (GotlandsBokens förlag) heter den och är gjord av två storsuderbor. Texten är skriven av Wilhelm Östberg, forskare och docent i socialantropologi, och bakom bokens nytagna foton står Calle Ahlström, duktig fotograf men också känd som smeden i Vamlingbo.
Det har sagts mycket om Murarn sen han kom från Småland till Gotland på 70-talet. En tid då vi läste Ulf Lundell och upplevde hippie-eran, och i den andan hittar vi också Murarn.
Det fanns många olika meningar om honom. Att han var alkoholist döljs inte i boken. Alkoholist och periodare, drack intensivt vissa perioder, höll sig nykter och jobbade intensivt vissa perioder. Alkoholist men inte a-lagare, sa man.
På fyllan kunde han vara stökig, jobbig, påstridig. Inte heller helt pålitlig. Han kunde plötsligt lämna ett pågående murarjobb och komma tillbaka långt senare. Om han nu kom tillbaka.
Många av de spisar han murade finns med i boken, också några mindre hus.
Men mycket av det där såg suderborna gärna mellan fingrarna på. Murarns positiva sidor övervägde.
Han var snäll och omtänksam, sa man, han hade stor empati och han var rättskaffens. Rolig och pratglad, ”orimligt social”, sa någon, en filosof och levnadskonstnär som ville leva livet. En duktig yrkesman som hade stil och värdighet, stolt över sitt yrke – så stolt att han minsann inte murade för vem som helst. Upplevde han någon som tråkig och dryg, då blev det inget mureri. Andra fick stå i kö för att få hans tjänster, det var han som valde.
Vagabond är ett annat uttryck som kan användas om honom. En som ifrågasatte myndigheterna och samhället, som inte följde vanliga normer och regler. Som inte brydde sig om bankkort och personnummer, som för det mesta inte hade någon fast bostad och som blev glad när han betecknades som ”obefintlig”.
Det är bokens författare som ger många av omdömena men han låter också Murarns många vänner och bekanta komma till tals. Några är kvinnor – för kvinnorna gillade Murarn även om de hade svårt att leva med honom någon längre tid.
Drickandet gjorde förstås sitt, Murarn blev sjuk och dog till sist 2009, lite över 60 år gammal.
Men Wilhelm Östberg vill inte enbart ge bilden av en annorlunda människa, han vill också försöka förklara varför Murarn blev så populär och så väl mottagen av framför allt storsudrets folk. Ja, inte bara Murarn utan många andra tillflyttade har fått känna av suderbornas välvilja, att de bryr sig och tar hand om varandra.
Det är en fascinerande bok om en fascinerande människa. Jag tror att Murarn skulle ha gillat den.