”Shirley Valentine” av Willy Russell med Maria Lundqvist i den enda rollen
Wisby Strand.
Regi och översättning av Edward Af Sillén.
Maria Lundqvist stod ensam på scenen på Wisby Strand i torsdags och höll låda. Hon rev ner applåder och skratt i rollen som den medelålders hemmafrun Shirley Valentine som lämnat bakom sig brustna illusioner, ett liv på sparlåga och en självupptagen buffel till äkta man. Hon är trött på att serva andra. Nu vill hon leva livet. Den långa monologen flödade av snärtiga skämt som fick publiken att bubbla av glada fniss, men när vemodet och den underliggande smärtan skymtade fram fick replikerna en djupare relief.
Willy Russell skrev pjäsen ”Shirley Valentine” på åttiotalet och den gjorde succé på Broadway och i Londons West End och blev sedan film. Regissören Edward Af Sillén har nyöversatt texten och flyttat handlingen till en vag nutid utan att gå in på några närmare detaljer.
Maria Lundqvist har fullt upp i flera timmar. Inte nog med att hon tolkar den frustrerade kvinnan ur engelsk arbetarmiljö, hon ger också röst åt alla människor som Shirley Valentine livfullt berättar om när hon dramatiserar mötena med familj, vänner och bekanta. På film fanns mängder av medspelare men i pjäsen är Maria Lundqvist ensam på scen och måste variera röstklangen för att ge färg och form åt det stora persongalleriet.
Var blev de av, alla drömmar? Shirley Valentine ville ju resa jorden runt. I den första akten lagar hon mat (på riktigt!) och rör sig vant mellan fungerande kranar och spisplattor. Tala om diskbänksrealism! Shirley Valentine blev inte den människa hon vill vara. Hon är så ensam och har bara väggen att tala med. I andra akten har hon lämnat hemmet och åkt utomlands med en väninna. Väl där träffar hon en karl, minsann.
Det här är en tidlös historia om en människa som söker sitt rätta jag, en människa som sett livet rulla förbi medan hon sysslat med annat. Allt handlar om att våga vara sig själv. Pjäsen är för lång och bitvis föråldrad, men Maria Lundqvist strör vältajmade skämt omkring sig och får publiken att skratta. Ibland blir det riktigt snitsigt och lakoniskt. Men det är när allvaret och vemodet glimtar till som texten får liv.