Turen inleds med att en förtvivlad kvinna på bred gotländska guidar mig från Övre Finngränd upp på Klinten. Där känner jag mig genast hemma när jag får lära mig att området, i början av 1700-talet, var en plats där ogifta och fattiga kvinnor höll till. Trots den strålande solen känns Visby kusligt tack vare den dramatiska berättarrösten.
Den jämrande kvinnan fortsätter sedan att leda mig genom staden, från Domkyrkan ner till Sankt Clemens och Kruttornet. Statsvandringen är en blandning mellan ljudboksberättande och interaktiva element. Berättelsen är baserad på den sanna historien om medicinkvinnan Ingeborg Jonsdotter som blev fängslad och torterad till följd av anklagelser om häxeri.
Precis som med mycket annan kvinnohistoria är häxanklagelserna en förhållandevis bortglömd del av Visbys historia. Mina egna erfarenheter av häxeri är begränsad till den gång jag, i ett desperat skede, försökte kasta en förbannelse genom att använda svartkonst. Processen gick i korthet ut på att lägga diverse märkliga föremål i en glasburk och sedan gräva ner den. Några veckor senare blev killen, som förbannelsen var avsedd för, av med jobbet. Om det var mina häxerier eller slumpen som förorsakade det låter jag vara osagt.
Till skillnad från mig ägnade sig Ingeborg Jonsdotter inte åt svartkonst. Tvärtom var det till henne visbyborna kom för att bota sjukdomar och besvär. I hennes fotspår får statsvandraren lösa gåtor och stanna till på olika platser för att utforska ruiner och jämföra med bilder på hur det såg ut förr. Turen avslutas vid Kajsatornet där hon hölls isolerad utan mat.
Ibland störs min promenad av turister som glatt hälsar på mig när jag går förbi. ”Var inte så glad” vill jag svara, ”Ingeborg Jonsdotter har precis blivit inlåst i fängelsetornet”.
Förutom den något spretiga historien, som stundtals är svår att hänga med i, och det faktum att de interaktiva elementen känns anpassade till en betydligt yngre målgrupp, är "Ondskan i Visby" en fängslande tidsresa genom 1700-talets kvinnohat.
Medan jag står och tittar upp mot tornet, där (spoiler) Ingeborg Jonsdotter dog i sin cell på nyårsaftafton samma år, avslutar berättaren med uppgiven röst: ”Jag har hört att kvinnfolk fått det bättre nu”.