I lördags, på valborgsmässoafton, kom Thomas Di Leva till Wisby Strand med sin omsusade konsert ”Changes – en fascinerande show i tid och rum” där han tillsammans med sina musiker gjorde en kärleksfull tolkning av David Bowies låtar och berättade historier från förr och nu.
Borta var den kaftanprydda rymdblomman från Gävle med sina udda melodier och flummiga mellansnack och i stället gled en snitsigt kostymklädd Di Leva in på scenen med sitt band.
De radade upp en lång rad hitlåtar skapade av den brittiske musikikonen och det lät verkligen bra. Di Leva sjöng fantastiskt och var häpnadsväckande lik Bowie på rösten och musikerna var tekniskt skickliga, proffsiga och eleganta i de noga avlyssnade låttolkningarna från Bowies skiftande epoker, från fullkrämsladdad glamrock till ödesmättad sorgsenhet i mörkt drabbande finalen ”Lazarus”.
Thomas Di Leva har haft Bowie som idol sedan barnsben. Han berättade en rörande historia om hur han känt sig ensam och utanför i hemstaden Gävle när han var liten pojke. En dag fick han syn på ett märkligt konvolut i skyltfönstret till en skivaffär. Thomas fylldes av en obetvinglig längtan efter just den skivan, fast han inte hade en aning om vem artisten var. Han lyckades övertala sin mamma att köpa plattan.
Från den stunden har David Bowie betytt allt för Di Leva som nu vågade göra vad han ville, som att vandra gatan fram klädd i rosa fuskpäls och tro på sin egen kreativitet.
Mellansnacket varvades med rent häpnadsväckande stiliga Bowie-tolkningar.
Di Leva och bandet bjöd på både charm och precision i sin omväxlande låtkavalkad och de återskapade David Bowies sound så nära det bara gick.
Den ständigt föränderlige Bowie, som tyvärr lämnade jordelivet för sex år sedan, hyllades med en lång rad av sina världsberömda hits från ”Ziggy Stardust”, ”Let’s Dance”, ”Life On Mars” över till ”Heroes”, ”Space Oddity”, ”Changes”, ”Where Are We Now?” och ett dussin låtar till, som ”Ashes To Ashes” och ”Wild Is The Wind”.
Visst skulle man kunna hävda att Di Leva är en tillräckligt egensinnig artist för att kunna göra låtarna till sina, men det känns onödigt när coverkonserten blev så bra. Nostalgiska återblickar mot ett gyllene förflutet är kanske vad som behövs i dessa mörka tider, fyllda av uppbrott och oförutsägbara händelser.