Länsteatern är mitt uppe i en osedvanligt produktiv höst. Inte mindre än fyra premiärer har man avverkat sedan 25 september, och redan om en månad är det dags för teaterns stora julsatsning, "Finns det några snälla barn?". Man hade kunnat tänka sig att "Pang i bygdegården" skulle vara en nätt sak, så där lagom ansträngande i väntan på smällen i december.
Men då tänker man fel. Med fyra skådespelare och sångare på scenen, en mindre orkester, och därtill ett manus som tar sikte på ett så snårigt ämne som återmilitariseringen av Gotland, är detta en förvånansvärt ambitiös historia.
Länsteatern och Gotlandsmusiken har valt att kalla "Pang i bygdegården" för en "beredskapskabaré". Genrebeskrivningen är riktig; här blandas sketcher, monologer och sångnummer hejvilt. Till och med lite frågesport hinner man med innan ridån faller.
Denna underhållningsform kan förstås synas lite ålderdomlig. Thomas Sundström (manus och regi) och gänget gör vissa försök att fräscha upp den klassiska kabarén, men för det mesta omfamnar man formatets inneboende mossighet. Det vilar ett inte så lätt nostalgiskt skimmer över tillställningen, som lånar ord och toner från ursvenska visdiktare som Karl Gerhard, Povel Ramel, Evert Taube och Cornelis Vreeswijk. Även i synen på kriget finns något gammaldags, där John Lennons "Imagine" från 1971 får utgöra motvikt.
Man lämnar knappast föreställningen med fördjupad förståelse för vår omvärld. Ändå är det svårt att inte svepas med i Gotlandsmusikens varma och följsamma brassarrangemang. "Pang i bygdegården" blir också en påminnelse om mångsidigheten i länsteaterns ensemble. För till skillnad från "Underjorden tur & retur" häromveckan är detta en show där skådespelarna tillåts sjunga ut.
Kort sagt kan den som köpt biljett se fram emot två trivsamma timmar i bygdegården. Samtidigt undrar jag om inte länsteaterns uppskruvade produktionstakt nu börjar ta ut sin rätt. Maskineriet går väl inte direkt på tomgång. Det puttrar liksom på som vanligt, men där finns också ett problem. Den som följt länsteaterns uppsättningar det senaste året känner igen en hel del i "Pang i bygdegården", både tematiskt och berättartekniskt – lite för mycket kan jag tycka. Å andra sidan: Om man inte hör till den minoritet som infinner sig vid varje premiär lär störningsmomentet vara obetydligt.
Best of-skivan uppfanns trots allt av en anledning, oavsett vad fansen har att säga om den saken.